Susanne recenserar Batman: Arkham Knight - En klumpeduns i tajta brallor

Susanne är bitter på Batman, och Benny och Ted hjälper inte med sina goda råd. Hur svårt kan det vara att agera superhjälte?! Se på videon och lid med oss, eller hata oss för våra felaktiga åsikter!

Observera att programmet innehåller våldsamma scener, och är därför F18.

"Be the Batman" lyder sloganen till Rocksteadys tredje och avslutande spel i Arkhamtrilogin. Tack vare de tidigare spelens framgång var mina förväntningar inför släppet av Batman: Arkham Knight i sommar stora. Detta bådar sällan gott, och min spelupplevelse förpestades i ett tidigt skede av att Björn, Benny och Ted envisades med att diskutera spelets brister innan jag ens kommit igång. Grrr…

Det omedelbara intrycket av spelet är imponerande. Den mörka Gotham City, vars detaljerade arkitektur lyses upp av neonljus, skapar genast rätt stämning, även om jag stundvis önskar att spelet var ännu mörkare. Det regnar, regnar och regnar och är så dystert att jag nästan blir lika allvarlig som Batman själv.

Coola skurkar vs bångstyrig Batman

Snygg grafik är dock inte allt, säger konsolspelaren, som är van vid att alltid nöja sig med lite mindre (men hur var det nu igen med PC-versionen? *ondskefullt hånflin*). Jag lever långt på en bra story, och det är precis vad jag såg fram emot i Arkham Knight. Den här gången är det Scarecrow, som tillsammans med den mystiske Arkham Knight och diverse andra välbekanta Batmanskurkar går till attack mot Gotham City och ämnar ha ihjäl fjanten i tights och spetsiga öron (ursäkta, Batman!). Storyn engagerar till en viss grad, främst tack vare de karismatiska skurkarna, som alltid är sjuttioelva gånger coolare än Batman själv, och håller trots att den kanske inte når upp till samma nivå som i de tidigare spelen.

Problemen med Arkham Knight börjar så fort spelaren får kontroll över Batman och ska börja utföra hjältedåd. Att kontrollera Batman går fortsättningsvis inte så smidigt som man skulle önska, och att svischa sig fram från tak till tak med hjälp av gripklon är hopplöst, eftersom man sällan hamnar dit man önskat. Det här drar ner på coolhetsfaktorn hos Batman rejält, eftersom han framstår mer som en klumpeduns än Gothams räddare. Är det så här att vara Batman? Då är jag hellre någon annan.

Batman i skuggan av sitt vrålåk

Den största nyheten med Batman: Arkham Knight är att spelaren nu får hoppa bakom ratten i Batmobilen. Att ta sig fram längs vägarna i Gotham är tacksamt, för staden är stor och Batman är klumpig, och i sig är Batmobilen relativt lätt att manövrera. Batmobilen plöjer också igenom de flesta hinder, så att fastna i ett buskage är inget man behöver oroa sig för. Dessutom är den utrustad med en massa intressanta mackapärer, till exempel en 60 mm kanon.

Det som gör mig besviken är att spelet inte låter mig välja när jag använder Batmobilen; många uppdrag kretsar helt och hållet kring den ­(ibland måste man rent av dras med plattformshoppande i Batmobilen!) och det blir långrandigt i längden. Fordonet borde väl inte ha en större roll än föraren? Det är också fasligt irriterande att Batmobilens vapen inte går att använda till exempel i en fartfylld biljakt - nehej, då måste man byta om till battle mode och köra i snigelfart och bli ljusår efter skurken man jagar. Förklaringen till detta är att Batman är en schysst typ som inte tar kål på folk, vilket spelet ständigt påminner en om.

Enkla stridssekvenser

Stridssekvenserna är i princip de samma som tidigare: man trycker på de knappar spelet föreslår och Batman gör coola moves. Det är visserligen sanslöst tufft att dra en multi fear takedown - Batman kan nu klå upp flera skurkar på en gång - men faktum är att det är för enkelt. Coola moves är bara coola om det krävs lite talang för att klara av dem. Det är också konstigt att Batman är så graciös när han slåss, men fullständigt tafatt och vilsen när han ska skutta från tak till tak, vilket vilken nybörjar-Batman som helst borde klara av utan minsta besvär.

Domen

Batman: Arkham Knight är en snygg helhet med en hyfsad story. Tyvärr är spelupplevelsen ingen höjdare, dels för att styrningen är så osmidig och dels för att spelaren är väldigt låst i det spelet bestämmer att man borde göra. Det finns ett rätt sätt att klara varje uppdrag, och att hitta egna lösningar eller att få göra sina egna misstag är inte ett alternativ. Det här gör den stora öppna världen så gott som meningslös, och det är synd.