Kätilö – kristallklara Krista

Vad kan man tillföra en genre som är lika uttjatad som Bjällerklang på julaftonen? Har vi inte redan sett alla varianter av krigsskildringar? Eller är det faktiskt så att historien om en barnmorska kan blåsa nytt liv i det hela?

När Sakari Kirjavainens Hiljaisuus - Tystnaden gick upp på repertoaren 2011 kändes det som om den finländska krigsfilmen kommit in i en helt ny fas. Istället för att skildra enskilda slag och kampen för överlevnad låg fokus plötsligt på dem som tog hand om de stupade.

Kan krigets brutalitet bli mer påtaglig än då man gör i ordning en sönderskjuten kropp för den sista hemfärden?

Det kontemplativa sättet att närma sig krigets slutstation tedde sig som ett givande stickspår i en genre som präglats av pansarvagnar och explosioner. Men det var uppenbarligen bara ett stickspår.

Med Antti J. Jokinens filmatisering av Katja Kettus roman Kätilö är vi tillbaka bland bombkrevaderna och den ångestladdade gränsen mellan liv och död.

Händer det något nytt denna gång? Både ja och nej.

Upplägget - Hon

Året är 1944 och nazisternas närvaro i Lappland påtaglig. På de osäkra vägarna mellan gårdarna i bygden cyklar barnmorskan Helena (Krista Kosonen). Ständigt på väg mot en ny förlossning. Ibland dör modern, ibland dödas barnet.

Helenas uppgift är ofta otacksam. Trots det vackra i att nytt liv föds i skuggan av allt dödande.

Men Helena ser ingen utväg. Som "horunge" med en rysk far har hon ingen given plats någonstans. Och som barnmorska känner hon vreden växa inför vissa beslut som fattas.

Men så en dag ser hon ljuset. I form av en ung man med en kamera.

Upplägget - Han

Officeren Johannes (Lauri Tilkanen) är son till en finsk kvinna och en tysk man och jobbar som fotograf. Det är hans uppgift att föreviga nazisternas militära bedrifter. Många bilder är redan framkallade, men det visar sig snart att det som pågår i fånglägret vid Titovka tål vare sig dagsljus eller skarpa lampor.

Medan Johannes betraktar det som sker via en kameralins betraktar Helena honom med vidöppna ögon. Hon ser honom och ber en stilla bön.

"Gode Gud, om du ger mig den mannen och för mig bort härifrån så skall jag aldrig mer önska mig något igen".

Kristas krig

Det som gör en glad när man ser Kätilö är den hämningslöshet med vilken Kettu & Jokinen (de har skrivit manus tillsammans) går in för att låta kvinnan vara den drivande kraften. Det är hon som utgör filmens energikälla, det är hon som initierar det som sker, det är hennes blick som styr.

För en gångs skull är det Hon som upptäcker Honom - Hon som tar det hon vill ha.

Och vem skulle väl vara mer lämpad för en roll som detta än Krista Kosonen? En kvinna som formligen vibrerar av styrka. Inte bara för att hon är lång och ståtlig och har ett hår som får kvinnorna i vilken schamporeklam som helst att verka tunnhåriga - nej, för att hon har en fast blick, en stark närvaro och en förmåga att skapa en intensitet i mötet med kameran.

Och här får hon verkligen göra just detta. Skapa en nära och intim kontakt med kameran. Detta eftersom Jokinen i hög grad spelar med närbilder, blickriktningar och ögonkast.

Det vill säga - han gör det under de stunder då han kan hålla sig ifrån att satsa krutet på att softa bilderna eller leka med slowmotion. Och det kunde han med fördel ha låtit bli att göra helt och hållet.

Vi har nämligen sett det förr. Kulor som pumpas ut ur ett magasin medan man hör det metalliska ljudet då hylsorna faller till marken. Män som långsamt springer genom dimmig rök.

Otydligt och övertydligt

Den visuella sidan må ha sina förutsägbara skavanker, men även tyngdpunkten känns lite vag. Vad handlar filmen om? Egentligen.

Om en enskild kvinnas kamp? Om en kärlekshistoria. Om vad krig gör med människor?

Här finns många trådar, men ofta är det som om underliggande betydelser inte ges det minsta spelrum. Man gör inte särskilt mycket av det faktum att Helena är just barnmorska. Och man glider snabbt förbi frågan om kärleksparets bakgrund och slitningen i lojalitetsfrågor.

Istället är samtliga karaktärer skarpt utmejslade och konflikterna extremt tydliga.

Så några större aha-upplevelser blir det inte. Däremot nog en hyfsat spännande kärlekshistoria. Framförd i ett flytande tempo. Och gestaltad av finsk films största filmstjärnor just nu. Med betoning på "stjärnor".