Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 24: "Jag var så ensam i mitt äktenskap"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:56.
Hängande prydnad.
Bild: Yle/ Marcus Rosenlund

Vi hade allt, ett underbart litet barn, ett fint hus, en bra ekonomi osv osv. Det enda vi inte hade, var kanske det viktigaste - tid för varann och tid för kärlek och viljan att vara tillsammans.

Jag kommer ihåg hur "dålig"jag kände mig, då jag klagade på vårt dåliga äktenskap och om hur ensam jag kände mig för väninnorna. Jag som bara borde ha förstått att vara nöjd.

Jag försökte på alla tänkbara sätt nå fram till min man och berätta om min oro över vårt äktenskap, om min sorg över att jag kände mig så ensam. Men vi kunde inte tala - eller så talade vi inte samma språk.

Jag föreslog terapi, men han menade att vi inte behövde utomstående hjälp, det här skulle vi nog själva fixa. Men vi kunde inte tala.

En dag blev det för mycket, jag flyttade ut. Han fattade inget. Han skyllde allt på mig. Jag kände mig misslyckad. Hur kunde detta hända mej?!

En kort tid efter att jag flyttat ut blev det bara värre, min man blev svårt deprimerad och jag blev den som försökte hålla honom vid liv - ja det var verkligen just det de var frågan om. Jag skötte ALLT för honom, såg till att han fick mat, duschade, tvättade hans kläder, skötte ekonomin.

Jag skötte allt av rädsla och skam för att det skulle komma fram hur illa han mådde på grund av att jag flyttat ut och ville skilja mig.

Det här fungerade inte i längden, min man gick in i väggen och fick vård. Äntligen fanns det någon som tog tag i vår problematik. Någon som tvingade oss att diskutera och tala med varann. Jag som redan tänkte att det aldrig skulle lyckas. Vi gick i terapi i flera år, för att tala om oss, vår skilsmässa, vårt barn och hens framtid. Ja, vi gick i terapi för att överhuvudtaget kunna tala till varann.

Nu efter flera år KAN vi tala till varann, vi KAN tala om sådant som gäller vårt gemensamma barn, vi KAN tala fastän det fortfarande känns svårt ibland.

Vi har båda nya kärlekar, nya barn och livet går vidare. Det sägs att tiden läker alla sår och till det vill jag tillägga att såren lämnar ändå sina spår. Denna händelse har minsann satt sina spår. Men den här
händelsen har också fått mig att växa som människa. Och det är jag otroligt tacksam för.

Var inte rädd att söka hjälp, om inte tillsammans, så ensam, det lönar sig alltid.

anonym kvinna

Berätta din egen historia här.

#inödochlust?