Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

En drunknad pojke vid Europas frukostbord

Från 2015
Uppdaterad 04.09.2015 15:54.
Marika Kataja-Liam
Bildtext Yles Beirut-korrespondent Marika Kataja-Lian
Bild: Yle

Européerna ser inte samma verklighet som människor i Mellanöstern, skriver Yles Beirut-korrespondent Marika Kataja-Lian.

På medelhavets vågor gungar lilla treåriga Aylan Kurdis lik. Kusten vid den turkiska orten Bodrum är bekant för otaliga finländska semesterfirare. Nu har den kusten blivit dödens skådeplats. Bilderna på det lilla barnet spreds i onsdags som en löpeld. De chockerade, gjorde ont, fick oss att gråta. En del ville blunda för dem.

Är detta vårt Europas kust?

Snart väcktes åsikter i sociala media i väst om att bilderna inte borde publiceras och delas. Många anser att bilderna kränker det döda barnets integritet. Bilderna blev redskap för frosseri i tragedin, tyckte en del.

Som utrikesredaktör har jag länge ansett att bilder på döda personer inte ska publiceras i nyhetsmedia. Publiken behöver inte se blodiga chockerande bilder i kvällsnyheterna eller i morgontidningen. Det handlar också om integritetsskydd. Och om det att vi ju inte heller skulle publicera bilder på döda finländare.

I Mellanöstern, efter långa diskussioner med människor som bor här, har jag ändå börjat ändra åsikt.

Varför censurerar västvärlden det som händer här? Det är en av de rådande åsikterna i diskussionerna kring publicera eller inte publicera. Människor här tror att den europeiska oviljan att hjälpa och den ökande rasismen beror på att folk inte med egna ögon ser vad det verkligen handlar om, vad som faktiskt händer i Mellanöstern.

Tusentals barn dör i bombningar, gasattacker, terrorattacker och i allt man kan föreställa sig. De drunknar då skrangliga båtar kapsejsar i Medelhavet.

I Mellanöstern – och i stora delar av resten av värden – ser man bilder på allt detta i tidningar och i tv-nyheter. Det är trasiga, exploderade barnkroppar, bölder av giftgaser, ljudlöst skrikande munnar. Det, om något, chockerar.

Jag anser fortfarande inte att allt detta ska visas. Européerna skulle inte klara av att se sådana bilder. Det är frågan om en enorm kulturskillnad.

I Finland är döden luktfri, plastinpackad och avlägsen. Döden är för finländare och för många andra europeiska människor en privatsak som sörjs inom familjen.

Här i Mellanöstern är begreppet privatsak överlag vacklande, och till exempel död eller sjukdom anses definitivt inte vara privatsaker. Om man hamnar på sjukhus följer hela släkten och byn med, och om döden kommer är det sörjande huset öppet för alla. Sorg är en kollektiv upplevelse.

I början av inbördeskriget publicerade man i Syrien många bilder på dödsoffer. Familjer och anhöriga själva publicerade dem. Budskapet var: titta vad de gör åt oss. Se vad de gjort med våra kära. Hjälp oss.

Dessa bilder publiceras fortfarande, men inte i lika stora mängder. Varje offer kan inte längre sörjas med namn och bild. Offren är redan så många, omkring 250 000.

Då jag arbetar i Mellanöstern kommer anhöriga ofta och rycker mig i ärmen: kom och filma det här, visa vad som sker här. Människor vill till och med visa sina döda anhöriga för journalister.

Förutom treåriga Aylan drunknade också hans femåriga storebror Galip, deras mamma Rehan och nio andra människor. Familjens pappa räddades.

Släktingar till familjen berättar att pappan nu bara vill begrava sina kära och själv bli begravd bredvid dem.

Kurdfamiljen hade flytt undan IS:s våld från Kobane till Turkiet.

De befann sig i båten för att de hade fått avslag på asylansökan till Kanada, där deras släktingar bor. De hade inga andra möjligheter.

Många brittiska tidningar publicerade i torsdags bilderna på Aylan på sina första sidor och frågade premiärminister David Cameron ifall det inte är hög tid att försöka ändra åsikterna om flyktingar. Liknande röster ekar runt om i Europa.

Marika Kataja-Lian
Yle Uutiset
Beirut

Översättning: Anna von Weissenberg

Diskussion om artikeln