Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 28: "Han söp sig full flera gånger i veckan"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 12:00.
Kvinna i fönstret.
Bild: Marcus Rosenlund

När vi gifte oss och vigselförättaren inte sa "tills döden skiljer er åt", minns jag att jag inombords drog en lättnadens suck. Jag håller vad jag lovat och nu behövde jag inte lova att stanna kvar med honom tills jag dör.

Min exmake hade en fallenhet för alkohol. Han ansåg att det var en mänsklig rättighet att få supa sig full 2-4 gånger per vecka. Han körde full ett antal gånger. När jag inte accepterade det, så tyckte han jag var överkänslig, beskyllde mej för att ha förlossningsdepression (över ett år efter att barnet fötts) och beskyllde mej för att ha duktighetskomplex.

Men han tänkte inte alls på vem som skulle sköta barn, hem och hus (jag är ingen perfektionist).

Vi hade ett hus vid havet, i vilket jag investerat både ekonomiskt och med hjärta och själ. De två sistnämnda samt viljan att hålla ihop för barnets skull gjorde att jag stannade kvar.

Jag hade försökt och gjort allt jag visste man kunde göra för att rädda äktenskapet.

Vi gick i parterapi. När terapeuten sa "Tänk att hon finns kvar trots allt som du gjort", kändes det som att jag fick bekräftat av en professionell person att jag fick skilja mej.

Det var natten till morsdag, då jag fick det klaraste tecknet på att jag och barnet måste lämna honom. Han var full och tittade på filmklipp med hög volym kl 3 på morgonen. Både barnet och jag vaknade och kunde inte somna om.

Jag kopplade loss wifins router och tog med den i sovrummet. Det blev tyst. Sedan blev han rasande. Han skrek fula ord och smällde i ytterdörren. Jag var rädd för vad han skulle ta sej till. Jag hörde spikande ljud och funderade om han spikade igen sovrumsdörren. Jag somnade inte förrän jag hörde honom snarka.

Nästa morgon möter jag på köksbordet en vedklabb med tre knivar i längdordning istuckna.

Jag lämnade in skilsmässoansökan och flyttade med barnet till annan ort. Då började trakasserierna.

Meddelanden med hotfulla förtecken, vägran att lämna ifrån sig barnet som avtalats och slingrande undan ansvar. Allt detta gjorde mej mentalt utmattad.

Men jag bestämde mej för att inte bli ett hjälplöst offer, utan var saklig och uppförde mej väl mot honom. Allt han sagt, skrivit och gjort mot vårt barn och mej har jag noga dokumenterat och jag är uppe i 70 sidor nu.

Han hotade nämligen med en vårdnadstvist. Det intressanta är att han inte visat något intresse för barnet medan vi bodde tillsammans, men nu skulle han minsann ha vecka-vecka system. Det gick jag inte med på.

Kommunikationen är lika dålig då som nu. Men det gör mej inget. Jag har fått mitt liv tillbaka. Mitt barn har fått den trygga, balanserade mamman hen förtjänar. Ingenting går upp mot det.

anonym kvinna

Berätta din egen historia här.

#inödochlust?