Vad hände med männen?
Om då människor på film blir levande och det förgångna blir nuet.
Att jobba med Yles tv-arkivmaterial är som att själv stiga in i en historisk värld.
En värld där människor från gångna tider till synes lever kvar som människor av kött och blod, totalt ovetande om den förändring som har skett utanför i den verkliga världen.
Här har de historiska skeendena konserverats och fastnat i en form de aldrig kommer ur.
De spelar upp sina händelser om och om igen och avskiljs från betraktaren endast av den tunna hinna verklighet som ofrånkomligt ligger mellan deras nu och vårt.
...det gick rysningar över hela kroppen...
Jag har jobbat med arkivprogrammet Rivet ur arkivet i Yle Fem periodvis under de senaste tre åren.
De allra första gångerna jag steg in i den här för mig nya världen gick det rysningar över hela kroppen, det var något alldeles otroligt spännande att få ta del av materialet.
Gamla fotografier kan vara både vackra och beskrivande men skiljelinjen mellan motivets då och mitt eget nu är väldigt tydlig. På inget sätt får jag en känsla av att stiga in i en annan värld utan fotografierna är bara fragment ur det förflutna.
Med rörliga bilder är det en helt annan sak. Människan i filmen är här och nu, rör sig, skrattar, pratar.
Arbetet med programformatet Rivet ur arkivet går ut på att titta igenom mängder av gamla filmer och tv-program på jakt efter delar ur program som alla stöder det tema som programmet tar upp.
Eftersom de gamla filmerna inte alltid är innehållskodade, eller väldigt bristfälligt, så innebär det också en del detektivarbete, att försöka lista ut i vilka sammanhang en viss typ av material kan förekomma, även om uppgifterna saknas.
Sen gäller det att skumma igenom program efter program för att hitta det man söker.
...det vi ser andra uppleva är nästan samma sak som att vi upplever det själva...
Det är som att stå i en kaskad av vatten som sköljer genom hjärnan, alla dessa bilder. Bilder är ju så starka, de är ju nästan som den värld vi ser i verkligheten.
(Forskning om hjärnans spegelneuroner säger ju t.ex. att det vi ser andra uppleva är nästan samma sak som att vi upplever det själva.)
Under dessa perioder av intensivt materialtittande vid min dator på jobbet har det stundvis känts som att jag kommit närmare dessa människor i materialet. Många av dem är sedan länge döda och begravda, deras miljöer förändrade och glömda, men här, i filmerna, lever de ändå kvar. De tror på saker de gör, de kämpar och andas.
1918 var ett år i Finlands historia som innebar stora sorger för många. Anhöriga som skadades, rädsla och ångest som drog fram på gatorna. En uppdelning av folket.
Vad hände månne med dessa män? Tvingades någon av dem i fångläger för att plågas av en annan landsman? Eller blev någon av dem en sådan som själv plågade andra? Vad trodde de om livet vid den här stunden? Och hur kunde män som här ser så unga och lite småfjantiga ut p.g.a. sina kläder, vara de som gjorde alla de hemska saker senare generationer har kunnat läsa om? Här ser de ju så vanliga ut.
...bilderna får ljud och så småningom färg...
Det är speciellt de äldsta filmerna i arkivet som fascinerar mig. Den tid som vi vet minst om, som vi knappt ens kan höra ljudet av.
Medan tidslinjen kryper framåt ökar materialmängden, bilderna får ljud och så småningom färg.
1970-80-talet är intressant för mig av den orsaken att jag föddes och växte upp då. I arkiven kan jag se hur det såg ut i den värld mina föräldrar drog runt barnvagnen i. Färgerna är visserligen blaskiga, men modet desto grannare.
Ändå är det faktiskt det motsatta, likheten mellan oss människor, som samtidigt slår mig då jag seglar omkring i den försvunna världen. På vissa plan känns det som att världen var mer naiv tidigare, men samtidigt kan man märka att människor i grunden är rätt så lika trots de hav av tid som kan ligga mellan oss. På ett fotografi ser vi det inte, men på de rörliga bilderna kan vi förnimma det, den här människan kunde vara en av oss idag.
Nåja, arbetet kallar, jag ville bara hälsa från denna, de andras värld.
Fyra nya program i serien Rivet ur arkivet kan du ta del av under hösten med start på fredag 9.10. Därefter sänder vi åtta program från tidigare säsonger och under våren bjuder vi på ytterligare tre nygjorda program.
P.s. Att slutligen möta sig själv bland arkivbilderna blir närmast surrealistiskt. Här hittade jag av en slump två sekunder av mig själv på ett barnevenemang för 35 år sen. Hälsningar till Jutta som sitter bredvid mig.
' /%3E%3C/svg%3E)
