När Finland lät marken flyta
Finland devalverade marken två gånger inom loppet av av 14 månader. Många menar att lågkonjunkturen kunde ha mildrats om man valt att devalvera tidigare. Nu valde regeringen att fortsätta med en stram nedskärningspolitik i stället.
Vad är devalvering?
Devalvering innebär att man medvetet sänker sitt lands valuta i förhållande till andra länders valuta.
Devalvering görs för att förbättra landets bytesbalans (t.ex. om valuta flödat ut ur landet eller lågkonjunktur och ekonomisk recession hotar).
En devalvering föregås ofta av att man låter valutan "flyta" (dvs hitta sin egen kurs).
Devalvering gynnar exporten och hämmar importen.
Mellan 1971 och 1979, under oljekrisens och lågkonjunkturens tid, valde Finland (liksom Sverige) att devalvera sin valuta flera gånger. Markens värde sjönk med drygt 35%. När Mauno Koivisto blev president 1982 försvarades valutan starkt, s.k. "strong markka policy". Denna taktik kom att hålla ända in på 1990-talet.
I och med Sovjetunionens fall 1991, finansbubblan och en internationell lågkonjunktur kom Finland in i en svår ekonomisk recession. Då väcktes frågan om man skulle devalvera. Devalveringsryktena skapade en valutaflykt från Finland.
1991 bands markens värde vid EG:s gemensamma valuta ecu, utan att markens yttre värde sänktes, det vill säga utan att devalvera. Esko Aho och Finlands banks chef Rolf Kullberg möter pressen. Regeringen hade tänkt vänta, men när Sverige hade gjort ecu-beslutet ville man göra samma, säger Rolf Kullberg.
Riksdagen hade hoppats på devalvering. VD:n för industrins centralförbund Timo Relander tycker åtgärden att binda marken till ecu, utan att devalvera, är obegriplig och försvagar exportindustrin. Det kommer att innebär konkurser och arbetslöshet.
Marknadsräntorna sjönk omedelbart kraftigt. Finlands monetära självständighet har försvunnit i och med ecu-bindningen. Finlands penningpolitik är nu sammankopplad till den europeiska, i synnerhet till den tyska marken. Det innebär en stramare ekonomisk politik hellre än lån och inflation. Den nordiska välfärdsstaten kan faktiskt vara i farozonen.
Några månades senare frigjorde man marken från ecu för man började diskutera en devalvering. Centerns ledande ministrar var på kollisionskurs då det gällde tanken på en devalvering. Utrikesminister Paavo Väyrynen krävde att statsminister Esko Aho skule gå med på en devalvering. Valutaflödet från Finland satte igång, men slutade inte ännu heller i en tvångsdevalvering.
I Obs diskuterar man devalvering och ett inkomstpolitiskt avtal med nationalekonom Bengt Holmström från Yale universitet, nu på Finska handelshögskolan. Finland har valt en inre devalvering, en deflation, man vill inte devalvera marken utan sänka löner och tvångspermittera. Bengt Holmström tycker det är bra att FFC är flexibelt och att den offentliga sektorn får skära ner, för den har vuxit sig helt ansvarslöst. Men han tycker att inkomstavtalet är ett halvt steg och inte hjälper exportindustrin. Bengt Holmström skulle gärna ha sett en devalvering också. Han tror inte som Rolf Kullberg att det blir slut på diskussionerna kring devalveringen.
Den starka markens politik är fel, menar Bengt Holmström.
Den 14 november meddelade man i en extra nyhetssändning att man lät marken flyta, vilket innebär början på en devalvering.
Trycket mot marken hade blivit för stort, och marken måste devalveras. Beslutet föregicks av rekordhöga räntor.
Den ekonomiska experten Bengt Holmström menar att Finlands bank borde ha devalverat marken mycket tidigare. Att sänka kostnadsnivån har inte räckt.
Esko Ahos åsikt är att regeringen gjort allt rätt, men man har inte fått resten av samhället med sig. Och arbetsmarknadsförhandlingarna måste börja om från början.
Finlands bank, riksdagens bankfullmäktige och regeringen valde att devalvera med 12,3 %. Markens värde i det s.k. valutaröret blev 14 % Devalveringen drabbar speciellt hårt de företag som enbart säljer i Finland. Markku Puntila avgick från Finlands Banks direktion. Bankdirektör Kalevi Sorsa avgår också. Chefen Rolf Kullberg sade sig diskutera med presidenten om en eventuell avgång.
I riksdagen är man missnöjd med regeringen. Det är som att spotta det finska folket i ansiktet, säger rikdsagsledamot Henrik Lax.
Devalveringen resulterade i en nedfrysning av löner samt överförda arbetsmarknadsavgifter. Valutahandeln stod totalt stilla och markens värde sjönk med 17 %. Ett kraftigt valutautflöde skedde också.
På bankerna kan man inte ens växla valuta. Bankernas egna kan växla i nödfall (om resa nästa dag). Men t.ex. turister har inte fått växla till finska mark.
Och på arbetsmarknade står tanken på avtal helt stilla. Facket vill inte ha sänkta eller nedfrysta löner.
Några dagar senare vet man inte ännu hur det skall gå med det inkomstpolitiska avtalet och på valutamarknaden. Centralbankens chef Rolf Kullberg anhöll om avsked av Finlands president, men fick back. Räntorna står på en hög nivå. Facket vill inte gå med lönesänkningarna. Visst har regeringen formellt fått fortsatt förtroende, menar sfp:s Peter Stenlund, men om det är ett riktigt förtroende ser man först när devalveringseftervården skötts.
I april 1992 lämnade Rolf Kullberg sin post på Finlands Bank. Detta hade föregåtts av ett offentligt gräl med statsminister Esko Aho.
Hösten 1992 valde Finland igen att låta marken flyta fritt och styras av marknaden. Flera andra länder, såsom Storbritannien, Irland och Danmark, följde Finlands exempel.
I april 1993, exakt ett år sedan Rolf Kullberg avgick, funderar man över hur Finland drevs till devalveringarna och vad det kom att innebära för Finlands ekonomi. Tv-nytt träffar en anonym lobbare som hade inside information då.
Efter några år stabiliserades kursen och Finlands bank valde att låta knyta marken till den europeiska valutaenheten (Ecu) och när valutasammarbetet senare blev verklighet i början av 2000-talet så gick Finland med fullt ut genom att ersätta marken med euro 2002. Vid övergången till euron fastställdes slutkursen (1999) till 1 euro = 5,94573 finska mark.
