Ted recenserar Trine 3 - tråkigt gånger tre

Ted spelar Trine 3 och försöker organisera Benny och Susanne, vilket visar sig vara ungefär lika lätt som att valla katter.

Inhemska Frozenbyte ligger bakom actionpuzzlaren Trine 3, som alltså är tredje delen i den relativt omtyckta spelserien om riddaren Pontius, tjuven Zoya och trollkarlen Amadeus som tillsammans ska försöka lösa problem, döda monster och nå slutet på varje nivå.

Trine-spelen har alltid haft stöd för lokalt trespelarläge och det att man har kunnat spela igenom hela storyn co-op har bidragit mycket till dess popularitet.

Vad handlar spelet om?

Storyn är fullständigt värdelös. Tre hjältar har kopplats samman via en mystisk artefakt och nu när deras öden hör ihop så tvingas de samarbeta trots sina meningsskiljaktigheter. Och så finns det nog nån bad guy också. Man vet inte riktigt, för man zonar ut genast någon pratar.

Det känns som att man faktiskt försökt göra karaktärerna till personliga typer man potentiellt skulle kunna tycka om, men misslyckats rejält. Röstskådespelarna är tråkiga, karaktärsdesignen är tråkig, det mesta vad gäller storyn och karaktärerna är helt enkelt lite tråkigt. Det är inte ens dåligt, så tråkigt är det.

Man har försökt korrigera detta genom att göra spelet snyggt istället, vilket det faktiskt är. Färgerna är intensiva och ljuseffekterna snygga om din dator har tillräcklig prestanda.

Spelkänslan då?

Spelet är fysikbaserat, det vill säga man kan lösa problem genom att rulla stora stenar, flyta stockar i vatten, eller hänga i diverse rep. Roligt! Speciellt om man spelar multiplayer. De olika problemen man stöter på är också helt okej, lagom svåra och lagom distanserade mellan varandra.

De olika karaktärernas egenskaper har en fin mix: Pontius är stor och stark och kan ramma sönder det mesta, Amadeus är bräcklig men kan levitera saker och trolla fram lådor och Zoya har en pilbåge och svingar sig som Tarzan.

Att lösa problemen genom att växla mellan karaktärerna är kul och man får också en skön smarthetskänsla om man kommer på annorlunda sätt att lösa problem och komma vidare.

Styrningen vållar dock ofta problem. Det känns oprecist och flytande och det är lätt att ramla till sin död för att man hoppade lite för tidigt eller lite för sent. Det blir lätt frustrerande.

Ska jag skaffa spelet?

Inte för singleplayer. Har du spelat första nivån så har du spelet hela spelet. Det är tyvärr rätt tråkigt från början till slut. I multiplayer så kan det bli roligt, men då beror det inte på spelet utan vem du spelar med och vad de gör för fysikbaserade dumheter i spelet.

Genom hela spelet samlar man magiska trianglar som låser upp nivåer. Ganska snabbt kommer man till en nivå som kräver 600 trianglar för att få spela och så saknar man cirka 100. Då får man snällt gå tillbaka till äldre nivåer som man redan klarat och försöka hitta alla trianglar som man missat. Det känns inte okej att man inte kan gå vidare i storyn utan att hitta tillräckligt många gömda trianglar. Varför inte bara låta trianglarna låsa upp bonusnivåer? Usch.

Spelet känns dessutom väldigt buggigt; under vår videorecension kraschade spelet flera gånger och slutade att känna igen våra sladdlösa kontroller vid upprepade tillfällen. Synd!