Ricki and the Flash - rockmorsan Meryl

Ända sedan Mamma Mia-filmen kom 2008 har Meryl Streep gång efter annan fått visa att hon kan sjunga. Också. Efter sagostuket i Into the Woods får hon nu chansen att rocka loss ordentligt. Frågan är bara om inte publiken blir lite less på det hela?

Ricki älskar att stå på scenen och sjunga sig hes. Hon har accepterat att rockstjärnedrömmen inte fört henne längre än till det lokala stamhaket. Hon har accepterat att sjunga covers som anpassas till publikens önskemål.

Det enda hon vägrar anpassa sig till är omgivningens tankar om hur man skall klä sig och bete sig när man passerat en viss ålder.

Men så får hon ett samtal från ex-maken Pete (Kevin Kline). Dottern Julie (Mamie Gummer) har blivit lämnad av sin make och behöver sin mamma. En mamma som pysslar om och förstår och finns där.

Men klarar Ricki av att vara den typen av mamma? Och är barnen beredda att ta henne tillbaka efter alla dessa år?

Mycket väsen för...

Det kunde ha blivit bra. Det borde ha blivit bra. Med ett manus av JUNO-författaren Diablo Cody och med skådisar som Streep & Kline.

Men det blir det inte.

Motsättningarna är övertydliga. Karaktärerna är övertydliga. Musiken är... bara för mycket. Bruce Springsteen & co i all ära men när vi för femte gången hör Streep klämma i med en fräsig rocklåt så är det svårt att kväva en gäspning.

Detta trots att hon sekunderas av en riktigt charmig Rick Springfield - stor rockidol på 1980-talet. Och trots att Streep själv sjunger riktigt bra.

Problemet är att Streeps karaktär aldrig får något djup. Vi förstår att hon lämnat man och barn för att förverkliga sig själv - men det är svårt att engagera sig i detta drastiska beslut. På samma sätt är det svårt att få upp ångan i mötet mellan henne och ex-maken.

Det blir alltför mycket spel med pinsamheter när den sjungande arbetarklassmorsans tillvaro krockar med rikemansfarsans värld

Dessutom faller Ricki and the Flash mellan väldigt många stolar. Alltför smärtsam för att funka som komedi, alltför ytlig för att funka som seriöst drama.

Och alltför lösryckta musiknummer för att det skall funka som musikfilm.

Vill man se en bättre skildring av vad det kan kosta att lämna man och barn till förmån för drömmen om framgång så kan man välja dokumentären om Ingrid Bergman.

Och vill man se Streep som sjungande rebellmamma är det kanske dags att gräva fram Mamma Mia igen.