The Visit - På besök hos mångalna mormor

Mormor springer omkring om nätterna, naken på alla fyra. Morfar gömmer bajsblöjor i skjulet och slår ner främlingar på gatan. Det är kanske inte så konstigt att mamma bröt kontakten med dem. Men varför sa hon ingenting om det här innan barnen ensamma åkte iväg på sitt första besök till mormor och morfar?

Skräckfilmen har (liksom morfar) aldrig blivit riktigt rumsren. M. Night Shyamalan (Sixth Sense, The Village, Signs) är en av ytterst få skräckmakare som lyckats hålla sig inom hollywoodfilmens huvudfåra.

Framgångsreceptet är skräckhistorier efter klassiskt snitt. Först råder trygghet, men tryggheten störs av ett mystiskt monster. Monstret blir mer och mer synligt, tills det avslöjas i en klimax som gärna vänder ut och in på berättelsen. Monstret avväpnas, friden återupprättas.

Med skräckmått mätt är det hela ganska tamt, men hos den breda publiken går det hem. Och varför ändra på en produkt som säljer?

En vilsam vecka hos mormor?

Tonåringarna Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) reser långt ut på landet för att tillbringa en vecka hos sina morföräldrar (Deanna Dunagan och Peter McRobbie). Lite extra spännande blir det hela av att de aldrig tidigare träffats. När mamma (Kathryn Hahn) i tiderna slog igen dörren till sitt flickhem, var det med slutgiltighetens kraft. Vad uppbrottet berodde på vill ingen berätta för Becca och Tyler.

Mest för mammas skull gör Becca en dokumentärfilm om besöket. Men det material hon spelar in blir något alldeles annat än det försonliga ålderdomslugn hon räknat med.

Oskulden och odjuret

Till skräckgenrens regler hör protagonistens oskuld. Oftast är det en attraktiv, ung kvinna som möter monstret – i flämt-och-skrik-scener med påfallande sexuell underton. Eller också är det som här: barnets skräck i mötet med det främmande.

Ett av problemen med The Visit – och det är inget unikt problem– är att barnen här inte utstrålar någon oskuld. Becca och Tyler är självmedvetna, ironiska och medievana framför sin kamera. Barn av sin tid, för all del. Men jag känner ingen lust att skydda dem, och kan inte heller leva mig in i deras rädsla.

Kanske förutsåg Shyamalan problemet när han valde att göra filmen som en låtsasdokumentär. Med kamerans förstapersonsperspektiv kan jag själv, liksom för min egen skull, fasa för monstermormors följande entré.

Uppfriskande lite blod

Visst bjuder filmen på genuint kusliga stämningar. Som när mormor leker kurragömma med barnen under huset. Eller när hon berättar sagan om utomjordingarna med osynliga tentakler. Och skräcken byggs upp med lite uppfriskande våld och blod.

Besvikelserna väger ändå tyngre. Som i så många skräckfilmer koncentrerar sig de mest skrämmande stunderna till filmens första hälft. Vändpunkten är lätt att ana sig till. Och det lovande upplägget med familjehemligheten löser upp sig i tomma intet.

Men de gamla knepen blir aldrig för gamla – dem behärskar Shyamalan mästerligt. Med samma kraft som så många gånger förr bultar pulsen i takt till refrängen: Nej! Inte dit! Gå för guds skull inte ner i källaren…