Sicario – snygg stilövning utan sting

Drogkarteller, korrumperade poliser och agenter som tar lagen i egna händer – det har vi sett förut. Men sällan så här snyggt. Eller såhär kyligt.

Det börjar effektfullt. Med kamouflageklädda soldater på väg att inta en byggnad i ett nedgånget bostadsområde. Det är hett, det är dammigt.

En gardin fladdrar till bakom ett trasigt fönster, ljuset från en tv-ruta flimrar genom ett kalt rum. Ögonblicket därpå brakar det loss. Skott avlossas, kroppar faller.

När tystnaden lagt sig grävs andra kroppar fram. På ställen där det inte borde ha funnits några. De fungerar som visitkort för en drogkartell på frammarsch.

Ute på gården spyr FBI-agenten Kate (Emily Blunt). Omedveten om att hennes karriär är på väg att ta ett stort kliv. I riktning mot Mexiko.

Kylig spänning

Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve bevisade redan med dramathrillern Prisoners (2013) att han har känsla för spänningsladdade atmosfärer. Atmosfärer som gärna tar sats mot bakgrunden av en grådaskig, smutsig verklighet.

En verklighet där våld och ondska kan lura bakom varje knut.

Och spännande är även Sicario - åtminstone ställvis. Det formligen kryllar av laddade situationer. Hus skall intas, hemliga gångar undersökas, fängelsetransporter tryggas.Under omöjliga omständigheter.

Det blir ofta våldsamt, ställvis riktigt brutalt. Det här är inget för den som har svårt för lemlästade kroppar och blod.

Ingen blundar för Blunt

Klarar man av våldet så kvarstår ändå problemet med att Villeneuve fokuserar mer på situationerna än på personerna. Har man ett skådespelargarde med namn som Emily Blunt, Benicio Del Toro och Josh Brolin känns det dumt att inte ta ut svängarna med dem.

Den som trots allt lyckas göra intryck är Emily Bunt som verkar gå från klarhet till klarhet. Ifjol imponerade hon som actionhjälte i det oväntat välfungerande scifidramat Edge of Tomorrow och hennes Kate får en att associera till Jessica Chastains hårdföra agent i Zero Dark Thirty.

I likhet med Chastain utstrålar Blunt både viljestyrka och sårbarhet. Och när hon dessutom lyckas kombinera smidighet med rå styrka blir effekten... effektfull.

Kontentan av det hela är att Sicario är en film man kan se för att njuta av bra skådespelare och Villeneuves smidiga handlag med spänning. Men vill man ha en bra skildring av droghandel kan man med fördel värma upp Del Toro-klassikern Traffic (2000) istället.

Och vill man se Villeneuve göra det mesta av sin potential lönar det sig kanske att vänta tills han är klar med uppföljaren till Blade Runner. Ett projekt som redan i sig är spänningsskapande. Hur många faror hotar väl inte på den vägen?