Kargt vacker Stormskärs Maja

Musikaler kopplas ofta ihop med storartad prakt, stora satsningar på scenografi och dräkter. Men när Jakob Höglund och hans team bygger upp Stormskärs Maja på Åbo Svenska Teater, handlar det istället om karga miljöer, om samspelt lekfullhet, och om Emma Klingenbergs starka, berörande sång.

Det sägs att en bra casting är mer än halva jobbet.

Där har Åbo Svenska Teater lyckats. Modig regissör. Skönt samspelt ensemble. Folkligt band som är både närvarande och osynligt och gör varken mer eller mindre än det som behövs - vilket är väldigt mycket lättare sagt än gjort.

Och framför allt: Emma Klingenberg och Elmer Bäck, som inte bara är trovärdiga som Maja och Janne. Deras kemi är stark, och när deras kärlek ju inte ska manifesteras med stora gester - den ska kännas och inte synas - är kemin mellan dem helt avgörande.

Olyckor, tragedier, och kärlek

Stormskärs Maja är berättelsen om en ”stark kvinna” i skärgårdsmiljö. Det handlar om 1800-talsvardag, ett kargt liv fyllt av olyckor och tragedier men också kärlek. Och framför allt handlar det om att inse att livet går vidare, livet måste gå vidare. Repliken ”döden får inte tiden att stanna” blir som hela historien i en enda mening.

Det finns väl inte mycket i själva handlingen som det i dag direkt går att relatera till: en familj ensam på en ö långt ute i ingenstans, mängder av graviditeter, den omänskligt stränga och maktfyllda prästen, ett liv som helt levs på naturens villkor.

Ändå är publikintresset enormt, och kanske det kunde förklaras med att Stormskärs Maja på något sätt verkar kunna fungera som ett slags finlandssvensk Kristina från Duvemåla, något som känns som kollektivt vårt - även om det ju faktiskt var på en finsk teater (Tampereen Työväen Teatteri 1991) som musikalen fick sin urpremiär och först senare översattes till svenska av Jan Lindroos.

Hur som helst är förväntningarna på uppsättningen enorma.

Modig Jakob Höglund

Regissören Jakob Höglund tacklar förväntningarna modigt. Han undviker att bygga upp klassiska skärgårdsvyer, istället jobbar han med att skapa stämningar och fysiska bilder som ska få oss i publiken att själva måla fram miljöerna i vårt inre.

Höglunds och teamets knep är att kasta in detaljer vi kan relatera till, urelement som vatten och eld och vind, mängder av halm, traditionella dräktmaterial och just fysiska bilder – som när ensemblen med sina kroppar jagar fram havets stormar .

Ett annat exempel är när Maja - och publiken - möter den yttre skärgården för första gången.

När föreställningen inleds i Majas barndomsmiljöer på Simskäla, spelar man på en liten yta framför ridån. Det är först när det nygifta paret Maja och Janne reser ut till Stormskäret som man lyfter på ridån, och plötsligt är ytorna väldiga, precis som när man lämnar den inre skärgården och möts av det oändliga.

Det är riktigt snyggt.

Döden får inte tiden att stanna.

Uppsättningen är fylld av flera sådana eleganta visuella detaljer. Bastubadandet i skumt ljus där ensemblen trollar fram ugnens och människornas fräsande och suckar. Stjärnhimmeln. Eller när Maja föder sitt första barn – den upplevelsen ska jag inte förstöra för alla dem som har biljetter bokade, jag säger bara att jag aldrig har sett något liknande tidigare när den förstfödda (Lidia Bäck) plötsligt finns där.

Lägg dessutom till elegant ljussättning, snygg användning av musik, lekfulla stiliserade trick att gestalta hus och kyrkobänkar och eldsvådor och den tuffa naturen, till och med död.

Mischmasch av dialekter

Det visuella styrs av en hel och stark estetisk vision, som bryts bara av en detalj.

Jag kan förstå att man av praktiska orsaker har valt plast för att gestalta saker som väldiga segel och det stora havet. Plast är genomskinligt och lätt att hantera, men rimmar illa med de material och den scenografi man i övrigt jobbar med.

Ett annat frågetecken gäller användningen av dialekter. Och det uttryckligen i pluralis, eftersom tanken uppenbarligen varit att alla skådespelare skulle tala med någon dialekt som just de har en relation till.

Det ger ett något stökigt intryck, dessutom verkar alla skådespelare inte riktigt bekväma i sina dialekter. Då skuffas man som åskådare också litet längre från pjäsfiguren, istället för att komma närmare honom eller henne.

Det problemet förstärks av att man i salongen har onödigt svårt att uppfatta replikerna. Det är något i ljudåtergivningen som helt enkelt inte fungerar, och då hjälper det inte med att föreställningen är textad både på svenska och finska.

Emma Klingenberg lyser

I slutändan verkar de frågetecknen inte spela någon stor roll, lördagens premiär följs av så hjärtliga stående ovationer som man sällan upplevt på ÅST.

Tacka Emma Klingenberg för det.

Att hon är ensam om att få sin (österbottniska) dialekt att faktiskt sitta perfekt är förstås fint, men framför allt sjunger hon underbart. Det är samtidigt starkt och skört, tufft och sårigt, inte bara tekniskt kontrollerat utan också känslomässigt laddat.

Om historien i sig inte kommer åt att beröra mig väldigt mycket - på dryga två timmar speltid ska man hinna med så mycket att enskilda händelser sällan får djup – så blir jag istället berörd mer eller mindre varje gång Emma sjunger.

Också annars är hon hundraprocentigt närvarande i varje stund. Hon är så hudlös, så laddad och intensiv på det där sättet som får tid och rum att försvinna.

Elmer Bäcks första institutionsteaterjobb

Som Janne gör Elmer Bäck sin första roll någonsin som institutionsteaterskådis, extra laddat nu när hans första stora internationella filmroll (i Eisenstein in Guanajuato) äntligen går att kolla in också på finländska biografer – och för att han delar scen med sin syster Lidia, som far och dotter!

Emma Klingenbergs sång är samtidigt stark och skör, tuff och sårig, inte bara tekniskt kontrollerad utan också känslomässigt laddad.

Det är ingen okomplicerad roll. Janne är en central figur som ska ta plats men aldrig överskugga Maja. Nu blir Elmers roll framför allt att kompa Emma, och där behövs all självklar scenkarisma som han har så mycket av.

Att han inte verkar känna sig riktigt hemma i den dialekt han talar är förstås synd, nu får han heller aldrig riktigt utrymme att utnyttja de styrkor han har som vokalist.

Jag har sett honom som frontfigur i rockband och knockats av det han är kapabel till. I Stormskärs Maja får man bara glimtar av det när han i ett par nummer står i centrum. Men Elmer har den där unika förmågan att få något att hända bara med att finnas närvarande på scenen, och hans oemotståndliga pojkaktiga charm passar perfekt i rollen.

När Janne försvinner finns det inte mycket kvar att berätta. I en vacker drömscen återser Maja sin kärlek en sista gång, sedan snabbspolas decennierna. Maja blir farmor, och på samma sätt som vi en gång mötte Stormskäret för första gången - med att ridån lyftes - tar vi till slut avsked. Ridån dras ner, de öppna landskapen är borta.

Men livet går, trots allt, vidare.