Benny recenserar Yoshi's Woolly World – bedårande folkmord

Benny har hoppat och jollrat sig genom det supergulliga Yoshi's Woolly World, men under den inbjudande ytan har han uppdagat dystra sanningar. Är Susanne och Ted redo att acceptera dem? Få svaret i den här videon!

En sak irriterar mig med modern speldesign. Eller ja, flera saker irriterar mig med modern speldesign, men just det här irriterar mig extra mycket. Jag pratar om massproducerade spelmoment. Ibland fungerar de alldeles utmärkt – jag älskar forfarande att jaga synkroniseringspunkter i Assassin's Creed – men minst lika ofta vägrar utvecklarna inse att de flesta idéer har ett bäst-före-datum, oavsett hur roliga de är första gången. Det moderna typexemplet är Batman: Arkham Knight, ett spel med ett fåtal uppdragstyper, ett fåtal spelmoment som upprepas gång efter gång med minimala variationer. Yoshi's Woolly World är raka motsatsen.

Fräscha idéer på löpande garn

I likhet med Super Mario Galaxy-spelen är Yoshi's Woolly World sanslöst imponerande när det kommer till ren speldesign. Ingen bana är den andra lik, och här finns spelmekanik – fiender och hinder – som bara används en enda gång. Ibland kommer jag på mig själv med att tycka att det är slöseri på resurser, att jag inte hade haft något emot att spela en till snarliknande bana. Men då kommer jag ihåg de fenomenalt enformiga brottsundersökningarna i Arkham Knight och blir tacksam för Nintendos återhållsamhet. Varje bana i Yoshi's Woolly World är en ny upplevelse och jag är hela tiden nyfiken på vad som komma skall.

Estetik framom teknik

Nintendos grafiker är några av de främsta i branschen. Trots att Wii U rent tekniskt är en generation efter sina konkurrenter lyckas Nintendo skapa spel som ser moderna ut, och i många fall utklassar till och med de vassaste pc-spelen (nu kommer Björn att äta upp mig). Den estetiska designen i Yoshi's Woolly World är mitt i prick, färgerna är mysiga och handarbetsmaterialet ser trovärdigt ut, inte minst garndinosaurierna själva. Grafiken är lika varierad som spelidéerna, och banorna växlar hejvilt mellan olika stämningslägen. Användningen av skärpedjup i bakgrunderna fungerar helt suveränt!

Även solen har sina fläckar

Yoshi's Woolly World är inte perfekt. Kontrollen är inte lika precis som i Marios sidoskrollare, och det tar ett tag innan svårighetsgraden ökas för att göra spelet riktigt njutbart. Stort fokus läggs på att plocka blommor och delar av Yoshi-lik, och om man inte bryr sig om att samla dem är vägen till mål ofta alldeles för rättfram. Å andra sidan är det rätt kul att verkligen dammsuga nivåerna efter godis, och jag har faktiskt tänkt tanken att försöka samla precis allt (vilket i princip aldrig händer i andra spel).

Jag fann också att jag lätt blev mätt på spelet. Några banor varje kväll var tillräckligt, och jag vet inte riktigt varför. Det kanske är lättare att konsumera enformiga spel där man vet vad som väntar istället för att ständigt ta sig an fräscha utmaningar. Nya upplevelser är utmattande!