Tyska Victoria är 140 minuter film i en enda tagning

Victoria gör det som Oscarsvinnaren Birdman leker att den gör; en hel långfilm i en enda tagning. Möt ensemblen bakom filmen som beskriver 140 intensiva minuter en natt och tidig morgon i Berlin.

Tre filmer ur filmfestivalen Kärlek och Anarkis utbud; en vardagstragikomedi från Island, politisk film från Iran, och tyska Sebastian Schippers Victoria som blev årets stora vinnare när de tyska filmprisen delades ut tidigare i år.

I den tyska filmens centrum står den spanska flickan Victoria (Laia Costa) som är ny i Berlin. Hon jobbar på ett café och träffar under vägen hem från en klubbnatt på Sonne (Frederick Lau) och hans tre vänner - urberlinale som vill visa Victoria sin stad. Hon kan inte tyska, så kommunikation sker framför allt på engelska utom när killarna internt tjafsar med varandra.

Så flanerar de fem runt i Berlinnatten. Framför allt rör man sig i stadsdelen Kreuzberg, och det handlar inte om lätta inomhusmiljöer som i filmhistoriens andra omtalade "en tagning"-film; ryska 13 år gamla Den ryska arken som spelades in i Vinterpalatset.

I Victoria är man ständigt på väg. Allting, ända från öppningsscenen en sen natt på en technoklubb fram till den avslutande promenaden i morgongryningen längs Berlins gator, sker i realtid.

Kameran följer med när karaktärerna rör sig från ställe till ställe, tar hissen upp till ett tak, besöker Victorias café, cyklar runt på gatorna, dansar på technoklubb, det ena leder till det andra, gruppen liksom glider in i ett bankrån när en i gänget är en gammal fängelsekund som måste återgälda en gammal skuld.

Så blir filmen för en stund ett slags vardagsnära version av den danska ruffiga brottsfilmen Pusher. Inte lika våldsam, men nog lika intensiv. Med polisjakt och flykt in i ett höghus, vidare ut på stan, taxiresa, hotellbesök, vidare och vidare fram till slutet, i två timmar och tjugo minuter, utan ett enda klipp.

Det är ett mästerverk av den norska kameramannen Sturla Brandth Grøvlen, men också av skådespelarna som varje gång något oförutsett sker måste vara så närvarande att reaktionen på detta oplanerade känns hur naturlig och användbar som helst.

Att spela in en film i en enda tagning är förstås inget självändamål, men för mig känns den oerhörda nervigheten och närvaron som den formen förutsätter. Framför allt huvudrollsparet sätter sig själva så totalt på spel, och jag sugs in i den intensiteten.

Tredje försöket tillräckligt bra

När filmen fick sin världsurpremiär under filmfestivalen Berlinale, berättade regissören hur teamet alls hade lyckats genomföra ett projekt som detta.

- Vi repeterade förstås enskilda scener inför tagningen, men egentligen diskutera vi dem aldrig, det var filmen vi talade om. Och så bara fyllde vi oss med självförtroende, att vi faktiskt kan fixa det.

Sammanlagt gjorde man tre versioner av filmen. Tre nätter i rad spelade man in, och på det tredje försöket klaffade allt.

- Redan när vi första gången spelade in filmen gick allt visserligen bra, men då var det ingen film, jag saknade risktagning och vansinne. Allt det fanns sedan i den andra tagningen, men då blev det istället mest panik, berättar Schipper.

- Inför den tredje nattens inspelning kände jag mig som fotbollstränaren när man i pausen ligger under med 0-4 och försöker komma underfund med vad man ska göra annorlunda.

Det handlade om att sluta tänka efter

- När tagningen började var man helt enkelt tvungen att släppa allt, berättar Frederick Lau som spelar den centrala manliga rollen.

- Det handlade om att, ja, sluta tänka efter när man en gång var igång.

- Och efter den sista tagningen gick vi på så höga varv att åtminstone jag var beredd att göra en till fast genast, skrattar den spanska skådespelerskan Laia Costa.

- Men det viktiga var ju inte det här med ”en tagning”, fortsätter Schipper.

- Klart att det styrde filmen, men det viktiga var nyanserna, det som händer mellan skådisarna. Det handlade om att vi alla tillsammans i stunden gör filmen. Inte så där som annars, bit för bit och så skapar man filmen i klipprummet, utan att man gör allting här och nu.

- Film har idag mer och mer blivit som ett väldresserat djur. Det jag var ute efter var att allt inte behöver vara perfekt. Jag ville fånga den där ”på randen till katastrof”-känslan.

Taxi, en politisk film om vardag i Iran

Den iranska regissören Jafar Panahi dömdes 2010 till arbets- och utreseförbud, men har ändå lyckats komma ut med flera filmer som alltid fått stor uppmärksamhet – Taxi tog hem den prestigefyllda gyllene björnen under festivalen i Berlin.

Taxi är, förstås, en riktig lågbudgetfilm. Den är gjord som en slags metadokumentär med Panahi själv som taxichaufför, som med en liten kamera kopplad till instrumentbrädan filmar sina kunder. Via dem tecknar han en bild av Iran, om våld och rädsla och motstånd och censur och glädje, men lyckas samtidigt vara både komisk och politisk.

Filmens höjdpunkt är när Panahis syskonbarn stiger in i taxin med en egen kamera som hon ska göra en skolfilm med, och diskuterar filmpolitik via de regler som hennes lärarinna gett henne – som att ”problem och bekymmer och negativa saker ska man alltid klippa bort”.

Bättre metafor för kommunikationen mellan Panahi själv och den iranska regimen får man söka efter.

Det är en pratig och rätt händelselös film, kunderna följer på varandra, men dramatiken finns ändå ständigt närvarande. Och framför allt fylls hela filmen med en värme och lekfullhet som får en som åskådare att totalt sugas med in i handlingen.

I Berlin karaktäriserade festivalens juryordförande Darren Aronofsky Taxi som ”ett kärleksbrev till filmkonsten”, och under prisutdelningen kom teamet också med en hälsning också från Panahi som inte hade fått tillstånd att närvara: ”jag måste fortsätta göra film för att känna att jag lever”.

Dagur Káris isländska vardagstragikomedi

Isländska Dagur Kári är bekant också i Finland, kanske mest för Nói Albinói som för tio år sedan gjorde succé på Kärlek & Anarki.

Efter mellanspel på engelska är Kári nu igen tillbaka på Island med det som han är så bra på, lågmäld vardagskomedi och vardagstragedi.

I Virgin Mountain har vi en 43-årig man som är stor som ett berg, och oskuld, och bor hemma hos mamma. Hans huvudsyssla vid sidan av jobbet på flygfältet är motorleksaksbilar och krig med miniatyrmodeller. Tills han halvt tvingas på danskurs där han träffar en (bipolär?) kvinna.

Så uppstår en milt sagt komplicerad vänskap, och en film som med sina udda karaktärer är härligt sympatisk. Dagur Kári har en förmåga att inte bara skapa udda figurer, han lyckas också ständigt vara på deras sida hur skamfyllda situationer han än tvingar in dem i.

Undviker det traditionella happyendet

När filmen fick sin urpremiär, ombads Kári kommentera sin films romantiska spår. Då försökte han närmast förklara bort att ett sådant finns.

- Det brukar ju vara så när man tar med det här boy meets girl i en film, att historien börjar gå som på autopilot. Så jag jobbade mycket på att få till ett slut som inte var det där traditionella happy endet.

Det lyckas Kári förstås med, och när han säger så i Berlin slår det mig att han ju också var inne på filmslut när jag intervjuade honom under hans Helsingforsbesök med Nói Albinói.

- Olyckliga slut är mer trovärdiga. Det är intressantare att låta karaktärerna dö, för det handlar ju ändå om fiktion.

Tio år senare är Kári fortfarande inne på samma linje. Men kanske är det att huvudkaraktären inte längre behöver dö, ett tecken på att han nu har hunnit bli 40+.