Susanne recenserar Zombi – ingen rädder för zombier här!

Upplever även du en stark känsla av eufori när du drämmer till en zombie så att huvudet lossnar? Då är Zombi något för dig! Susanne fröjdas stort under sin zombieslakt, som inte är särskilt läskig när man sitter mellan Ted och Benny. Kolla videon!

Zombi är ett nysläpp av spelet ZombiU (Wii U 2012) för PlayStation 4 (testat), Xbox One och PC. Zombi är överlevnadsskräck i allra högsta grad – spelaren intar rollen som diverse vanliga dödliga, vars enda mål är att överleva i ett zombieinfestrat London.

Medelmåttig story

Spelet är inte så snyggt och storyn är lite flummig; i början av spelet introduceras “The Prepper”, en typ som bara närvarar med sin röst. Han har förutspått zombieapokalypsen och har således förberett sig inför det helvetet som väntar mänskligheten. Prepper utrustar spelaren med en prepper pad, med inbyggd radar och skanner, så att han kan hjälpa till på distans. Att Preppers röst faktiskt hörs ur kontrollern är en rolig detalj, och det avskiljer honom tydligt från övriga spelljud. Storyn är ingen höjdare, men zombiespel kräver sällan heller en särskilt komplicerad story för att vara lyckade.

Sega zombier

Zombierna i Zombi är snäppet mer seglevade än de flesta zombier man stöter på i andra spel eller på gatan. Att brotta ner en zombie som redan hunnit nappa tag i en är inte ett alternativ - kommer de för nära bits de, och ett bett räcker för att förvandla en till en zombie. Därför måste man vara lite taktisk och se till att inte bli omringad, vilket gör spelupplevelsen både utmanande och underhållande.

Ingen återuppstår i Zombi

Det intressanta med Zombi är att man byter till en ny överlevare varje gång man dör och uppmanas leta reda på sitt forna jag, för att slå ihjäl hen och sno innehållet i hens ryggsäck. Det är förvånansvärt tillfredställande att slå ihjäl sig själv, och ett måste ifall man vill hålla kvar alla nyttiga prylar man har samlat på sig under sin färd. Det här gäller alltså normal mode; i survivor mode har man bara en chans. Dör man så dör man, och då får man börja om.

Utrymme för egen fantasi

Överlevarna pratar inte; de bara stönar, skriker eller skrattar (!) när de slår ihjäl zombier. Den här tystnaden gör ofta stämningen rätt kuslig – inget kaxigt mellansnack här inte! Ibland börjar jag ändå hitta på egna berättelser och då kan jag bli riktigt fäst vid en överlevare. Det här hände med min fjärde överlevare. Han var en poet och skiträdd hela tiden och skrek och gnällde. Jag gjorde mitt allt för att han skulle klara sig och spelade superförsiktigt och stunden då han blev överfallen bakifrån och biten av en zombie var jag uppriktigt ledsen. Sedan krossade jag hans huvud med min kricket-racket. Även om slutet blev bittert för honom, är han ett praktexempel på hur mycket utrymme det finns för att skapa egna berättelser i Zombi.

Klart spelvärt!

Zombi träffar rätt på de viktiga punkterna; zombierna är ett dödligt hot och stämningen byggs upp av att man sällan kan känna sig riktigt trygg. Spelet leker inte med billiga jump scares, utan det är mer sannolikt att man blir zombielunch medan man febrilt rotar efter granater i ryggsäcken. Charmen ligger i att man inte är en hjälte i Zombi. Livet är bräckligt – hur länge överlever du?