Rosa Luxemburg drömde om masstrejk

Rosa Luxemburg levde och dog som kompromisslös revolutionär.

Om man promenerar längsmed Landwehrkanalen i Berlin kan man se ett minnesmärke över Rosa Luxemburg.

Hon mördades 1919 och dumpades i kanalen. Hennes namn lever fortfarande kvar i Berlin, men också i olika globala vänstersammanhang.

På fredagen stannar en stor del av Finland upp då olika fackförbund sluter upp i massprotest mot regeringens sparåtgärder, fackförbundens rätt att avtala om kollektivavtal och löntagarnas arbetsvillkor.

På olika håll i landet ordnas också politiska strejker.

Vad har då det här med en socialistisk aktivist och teoretiker som dog för 100 år sedan att göra?

En hel del, tycker jag.

Inte på plakaten

Rosa Luxemburg har aldrig varit något affischansikte för socialister och kommunister. Då man under kommunisttiden skyltade med gubbar i första maj parader så fick Luxemburg en mera undanskymd roll.

Anledningen till det här var att hon, trots att hon var medgrundare till Tysklands kommunistiska parti, betonade arbetarnas spontana förnuft och det här passade inte den maktcentraliseringstanke som Tysklands socialistiska enhetsparti (Sed) praktiserade då de styrde DDR.

Luxemburg såg det spontana förnuftet och strejken som helt centrala element och krafter för den klasskamp hon levde och dog för.

De spontana reaktioner av orättvisa som människor som lever i Sipiläs Finland nu ger uttryck för har ett släktskap med det som Luxemburg talade om, också om livet som fabriksarbetare var betydligt krassare för hundra år sedan jämfört med idag.

I grund och botten handlar det ändå om vad våra liv är värda, hur vi vill leva, våra upplevelser av orättvisa och om den roll varje arbetstagare har i en helhet.

Det handlar om att ha makt över sitt eget liv.

En storstrejk understryker varje grupps betydelse för en fungerande och anständig helhet.

Villa, emancipation och vovve (eller något ditåt)

Rosa Luxemburg drömde själv om att vara lycklig. Om ett hem, ett socialt umgänge och om kärlek. Jag uppfattar henne inte på något sätt som någon revolutionsromantiker.

Det som satt henne i rörelse var förtryckta människors situation.

Kanske kan man här tala om ett aktivt medlidande.

I socialdemokratins historia kan man se två viktiga riktningar. Den ena ville störta det rådande systemet, kapitalismen, den andra arbetade för reformer inom systemet.

Att arbeta för att reformera har ofta setts som att legitimera den rådande ordningen och reformism har ofta varit ett skällsord inom vänstern.

I många av de politiska diskussioner i samband med krisen i Grekland finns det vänstergrupper som anser att finanskrisen är ett yttersta bevis på att vi behöver ett mera demokratiskt och annorlunda ekonomiskt system.

Luxemburg var en socialist som ville omkullkasta systemet och därför sköts hon. Hon förhöll sig idealistiskt till arbetarnas potential, trodde på dem som en kraft som kunde skapa ett bättre samhälle.

Hon har kritiserats för att tro för mycket på arbetarnas dygder.

För Luxemburg var det ändå viktigt att de i kampen såg sin position och genom ökat självmedvetande tog makten över sina liv och sitt arbete.

Samtida reaktioner

Luxemburg önskan om ett kärleksfyllt liv påminner mig om att en viktig anledning till att människor nu reagerar så starkt mot regeringen är att arbetets värde i många branscher inte erkänns, men också att folk arbetar för att leva.

Reaktionerna mot regeringen kan ses som ett uppvaknande ur ett politiskt slummer, något som också tar form i olika solidaritetsyttringar mot rasism och förtryck, men också mot nedskärningar i utbildning.

Den ökade medvetenhet som bildning kan ge en människa är också en potentiell politisk kraft.

Regeringen försöker nu få alla att blåsa i samma brasa och det kan väl ses som en meningsfull handling bara om man ser att det också förbättrar eller säkerställer ens egna livsvillkor eller förbättrar ens yrkes- eller klassförhållanden.

Det spontana förnuftet

Finland stannar upp på många håll på fredagen. Det innebär praktiska problem för många, det irriterar principiellt andra. På många håll tycker man att fackförbunden agerar egoistiskt och bara vill sina egna medlemmars väl.

Luxemburg såg masstrejken som en kraft som kunde driva på revolutionen, men hon betonade också betydelsen av spontana strejker på arbetsplatsersom reaktioner på rådande lokala orättvisor.

Strejk och medvetenhet gick hand i hand.

Det här krävde ingen centraliserad makts godkännande. Om arbetstagare skulle bete sig enligt Luxemburgs formel så skulle det utmana de centraliserade fackförbundens makt, men också innebära ett osäkert element för arbetsgivarsidan.

Hon hoppades på en lokalt förankrad demokrati, men såg de lokala strejkerna som en del i den ökande medvetenhet som skulle komma att omkullkasta systemet.

Tankens frihet

Luxemburg myntade ett uttryck, att frihet innebär frihet att tänka annorlunda, och det är något som man kände till väl i Östtyskland.

Bland folk verkar hon ha haft en viktig betydelse – jag träffade en gång en kvinna i min ålder som berättade om hur hon med sin pappa brukade besöka Luxemburgs grav i östra Berlin.

En definition av frihet som friheten att tänka annorlunda passar väl in i dagens samhällsklimat, det är det som vi ser mera av hela tiden i folks vägran att acceptera toppstyrda diktat.

Vi har länge levt med en uppsamlande historia om nationalstaten Finland som garanterar välfärd och frihet, om att man klasslöst drar åt samma håll – det här trots att det sedan 1990-talets recession funnits de som halkat efter i samhället.

Vi har också vant oss vid att det är våra representanter, politiker, fackbossar, arbetsgivare som vet bäst – något som under längre tider såväl tagit uttryck i politisk maktlöshet som brist på breda gräsrotsrörelser.

Luxemburg fredagen lång

Förvisso är det de stora fackförbunden som visar sin styrka då de på fredag kallar sina medlemmar till Helsingfors, men bland dem som sympatiserar med det här finns också de som nu vaknat till och bestämmer sig för att ta makt över sina (arbets)liv eller sin samhälleliga ställning. Eller demonstrerar av solidaritet.

Många anser fortfarande att det är företagens väl som skall garantera människors livskvalitet, men allt flera tar sig rätten att tänka annorlunda, att ifrågasätta det här paradigmet. På bottnen har de sett att för lite smulor hamnar där.

Det är i ett levande sammanhang som människan genom självmedvetande måste ta sin strid och organiseringen är en följd av massornas vilja. Massor är ett begrepp som luktar socialistisk teori men då man ser hur den förståelse för den kamp som andra människor i låglönebranscher nu för tar sig uttryck, i strejk, så ter sig Rosa Luxemburgs tänkande fortfarande relevant.

Genom strejken verkar människor kunna påminna om att deras arbete har ett värde och att de samhälleliga strukturerna löses upp direkt som barnmorskan stannar hemma eller lokföraren inte lassar mera kol i brasan.

Att ta varandra på allvar, inte bara köra sina egna intressen, är en förutsättning för allt samhälleligt samarbete.