Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 38: "Vet inte vad jag känner och vill"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:57.
Ett par sitter vid köksbordet.
Bild: Yle/ Marcus Rosenlund

Min man berättade sista semesterdagen klockan 23 på kvällen att han var osäker på om han ville fortstätta leva med mig. Han tycker att jag inte ger tillräckligt med "vardagsömhet" och att jag är för mycket "av" eller "på".

Han upplever även att jag gör för mycket och att han inte får utrymme att göra det han vill för sig själv. Jag tycker dock inte att jag hindrar honom från att få göra "sina saker", men att han heller inte kan förvänta sig att han alltid kan ta tiden när andan faller på.

Vi har varit tillsammans i 18 år och har ett barn, hund, hus och delar sommarställe med en del av min familj - allt detta kräver självklart engagemang, ibland inte heller friktionsfritt. Men då vi gärna vill nyttja detta ställe får vi till viss del ta det som är jobbigt.

Vi har båda haft mycket jobbigt med våra arbeten och känner båda stor osäkerhet över hur vår framtid i våra jobb blir. Vi kommer ändå inte ha svårt att få nytt jobb då vårt yrke är eftertraktat.

Han tycker att vi är jämställda i vårt hem, men jag skulle snarare säga att jag gör 70 procent av allt. Han är usel på att ta kontakter med olika instanser, hålla koll på papper o.s.v. vilket enbart jag gör. Det är nästan alltid jag som initierar vad som görs i hemmet eller tar initiativet till vad vi ska göra på vår fritid.

Vi har fått ett mindre umgänge med vänner, men det är nästan alltid jag som tar kontakt och bjuder hem folk. Hans vänner har försvunnit mer eller mindre helt, mycket säkert p.g.a. han är så seg på att ta steget. Jag ser inte vännerna som mina eller hans utan som våra, även om vissa är vänner från långt innan vi träffades. Han har samtidigt drabbats av en kronisk sjukdom vilket har gjort honom ledsen. Men samtidigt har den fått honom att ta tag i sin hälsa vilket jag har försökt få honom till i flera år och vilket också lett till många diskussioner.

Jag vet att jag inte är en stor romantiker, men att jag samtidigt ser att jag gör mycket av det "tråkiga arbetet" med papper, samtal o.s.v. som jag vet att han inte tar tag i som en omtanke och kärlekshandling. Jag är en person som behöver ha mitt "egenutrymme" och jag upplever honom som klängig ibland. Det gör att jag säkert avvisar honom vilket leder till att han vill vara mer fysisk.

Jag lägger mig nästan alltid före honom för han vill gärna sitta och titta på tv och filmer och lägger sig ofta vid midnatt, vilket jag inte orkar. När han då kommer och vill gosa är jag inte på humör för detta. Jag sover ofta dåligt eftersom jag har smärtor efter en olycka för några år sedan och vaknar jag då kan det betyda att jag somnar först 2-3 timmar senare.

Jag mår oerhört dåligt och gråter ofta samtidigt som jag känner mig erhört arg. Vi har haft problem tidigare i vårat förhållande. Bl.a. följde han med en kvinna för 10 år sedan (enligt honom gick han snart därefter och inget hände, men för mig ovidkommande). Förra året upptäckte jag via räkningar att han lagt upp en profil på en dejtingsajt. Jag har båda dessa gångerna känt att jag inte duger och jobbat hårt för att komma tillbaka till tillit o.s.v.

Nu känner jag att han slagit undan benen på mig och vet inte om jag orkar kämpa mig tillbaka. Det känns inte som om han riktigt har förstått vilken boll han satt i rullning och verkar nu mer skrämd när jag inte vet om jag vill leva med honom längre.

Vi har börjat i familjerådgivning, men jag känner mig så oerhört trött och orkeslös att inte veta vad jag vill och känner. Samtidigt tycker jag att vi ska ge både varandra som vårt barn en chans med att gå i denna terapi, men de senaste dagarna känner jag mig mer och mer kluven.

anonym kvinna

#inödochlust?