Veckans Sibbe: 17 000 tog farväl vid Sibelius kista
Det berättas om Jean Sibelius sista dagar i september 1957 att tranorna kom för att ta farväl. Han hade inte sett en trana på flera år och då han såg dem komma över Ainola lär han ha sagt: ”Där kommer de, min ungdoms fåglar”.
Den 20 september vaknade Sibelius och kände svindel. Han klädde sig i vanlig ordning, bläddrade i morgontidningarna och gick ner för att äta frukost. Vid 13-tiden, mitt under frukosten, segnade han ihop.
Akut hjärnblödning
Familjen kallade på sin husläkare som konstaterade akut hjärnblödning. De närmaste hann samlas och ta avsked, men på kvällen avled han, 91 år gammal.
Dagen därpå sände Rundradion de här minnesorden av dirigenten Nils-Eric Fougstedt:
Nils Eric Fougstedts minnesord över Sibelius
Minnesstund på Ainola
Nio dagar efter dödsfallet hölls en liten minneshögtid hemma i Ainola. Där framfördes bl.a. Prospero-satsen ur musiken till Stormen och Sydämeni laulu (Mitt hjärtas sång).
Efter den lilla minnesstunden flyttades kistan med Sibelius till Helsingfors domkyrka. Stadens yrkesmusiker bar kistan medan Tapani Valsta spelade Bach på orgeln. Kl. 21 öppnades dörrarna för allmänheten och de hölls öppna till midnatt. Det beräknas att omkring 17 000 människor tog farväl av Sibelius vid hans kista. Studenter stod hedersvakt hela natten.
Begravningsceremoni i Helsingfors domkyrka
Själva begravningen ägde rum den 30 september. På altaret tändes sju ljus, ett för varje symfoni. Begravningsmusiken som ljöd var två av Sibelius psalmer, några satser ur musiken till Stormen, Tuonelas svan, largot ur fjärde symfonin och In memoriam. Tonsättarkollegan Yrjö Kilpinen höll begravningstalet.
Efter jordfästningen lade änkan Aino och president Urho Kekkonen ned sina kransar. Flera av musiklivets centralfigurer, bl.a. tonsättarna Uuno Klami och Einojuhani Rautavaara bar kistan till likbilen.
Vägen kantad av sörjande människor
Sedan följde begravningståget ut till Ainola. Det berättas att folk stod vid vägkanterna, inte bara i Helsingfors centrum utan ända fram till Träskända. Vid Ainola bars kistan till den favoritplats bakom huset där Sibelius ville bli begravd. De samlade körmänniskorna sjöng Sydämeni laulu under ledning av Erik Bergman.
Sista av alla lade änkan Aino ned sin krans. På den stod det: "I tacksamhet för ett liv som helgats av din stora konst, din egen hustru."
' /%3E%3C/svg%3E)
