Yle åkte nattåg med 150 asylsökande

VR tog över hundra extra passagerare på nattåget från Kemi till Helsingfors på lördag kväll. Folk sov i gångarna och familjer hade gjort bäddar av toalettpapper till sina barn.

Klockan är lite över åtta på kvällen. Tågstationen i Kemi ser ut som en flyktingförläggning. Hundrafemtio asylsökande väntar på nattåget söderut mot Helsingfors.

I alla vrår har familjer slagit läger. Barnen leker och stojar. De vuxna ser trötta ut.

En del har biljetter, andra har inte. De frågar mig vart det lönar sig att åka. De talar om Vasa och Åbo.

Kamp om platserna

Några män med små barn runt fötterna har hört om demonstrationen tidigare på dagen i Torneå.

De anlände till Torneå bara en liten stund efter att tvåhundra torneåbor hade samlats för att protestera mot att asylsökande kommer över gränsen till Finland.

Så kommer tåget. I mörkret kan man se de upplysta fönstren i tågvagnarna med passagerare som tittar ut på folkmassan som står på perrongen.

Så här många brukar det aldrig stiga på tåget på stationen i Kemi.

– Lugnt, ta det lugnt, säger konduktören och visar mig och hundrafemtio irakier till de sista vagnarna.

Vi hjälps åt att stuva in barnvagnar och kappsäckar. Sen börjar kampen om sittplatserna. Irakierna har köpt sina biljetter på tågstationen men har inga platsbiljetter.

Nej till att sitta i korridoren

Korridorerna fylls med människor och resväskor. Jag sitter brevid Ahmed från Irak. Han har rest i fyrtio dagar och räknar upp alla länder han passerat. Sedan somnar han.

Framför mig står en ung man. Han har inte hittat någon plats i gången. Han frågar snällt av en av de finländska kvinnorna i sätet framför mig om han får lyfta upp hennes kappsäck på bagagehyllan så att han kan sätta sig på golvet.

Hon säger nej. Han får stå hela den 12 timmar långa resan.

Bakom mig kan jag höra en annan finländsk kvinna kritisera utlänningarna.

– De här männen ger inte plats åt kvinnor och barn. Så skulle finländska män aldrig bete sig.

Sittplatser på toaletten

En ordningsvakt går förbi. Han säger att han har blivit kallad på jobb för att åka sträckan mellan Kemi och Seinäjoki.

– Det är rörigt ombord på tåget men allt har gått lugnt till, säger han.

Jag undrar varför de inte kollar biljetterna och han säger att det inte går för det är så många passagerare.

Jag försöker ta mig fram bland människorna för att gå på toaletten men där sitter tre irakiska män med dörren öppen.

Konduktören som råkar passera skrattar och säger åt dem att de ska ut därifrån. De lyder snällt.

Men efter en stund är toaletten låst för resten av resan.

Inga sittplatser för 156 euro

Ett tjugotal blir av i Uleåborg och Seinäjoki. Ytterligare trettio i Tammerfors.

Klockan är fem på morgonen och jag tar mig längs med gången förbi cykelförvaringsutrymmet.

I förvaringsutrymmet har över tjugo personer sovit men nu är det bara två familjer kvar. Pappan i den ena familjen som heter Mohammad Adnan visar mig deras biljetter.

- Titta var vi måste sova fast vi har köpt biljetter, säger han och pekar på sin familj som sitter bland toalettpapper som de spritt över golvet i cykelförvaringutrymmet. Vi har betalat 156 euro för våra biljetter från Kemi till Tavastehus. Varför fick vi inga sittplatser?

Toalettpapper som bädd

Mohammad Adnan har flytt med sin fru från Baghdad med deras två söner i åldern 9 och 13. De har flytt tillsammans med en annan familj som har två små flickor, 2 och 4 år gamla.

Flickorna ligger på en hög av toalettpapper. Familjen har gjort sitt bästa för att de ska ha det bekvämt.

De ska stiga av i Tavastehus. Det här är den sista etappen. De har köpt nya kläder och resväskor i Tyskland. De väskor de hade med sig måste de slänga överbord på båten mellan Turkiet och Grekland.

- Vi var femtio människor på en båt som var endast åtta meter lång. Båtresan var det värsta vi har varit med om under vår tre veckor långa resa hit. Men jag är besviken över att vi inte har sittplatser när vi en gång köpt biljetter, säger Mohammad Adnan och viftar igen med sina biljetter.

Konduktören förklarar för Mohammad och mig att de har sålt fler biljetter än det finns platser. Annars skulle endast tjugo av de hundrafemtio som stod på perrongen i Kemi fått plats.

Dagen ljusnar och vi närmar oss Tavastehus. Korridorerna i tåget blir allt tommare och alla de som ska till Helsingfors får en sittplats.

- Man måste vara mänsklig i sådana här situationer. Men det finns säkert någonting som vi kan lära oss av den här resan, säger konduktören just innan jag stiger av i Böle.