"Läs dina läxor i stället! Det där kommer du aldrig att ha någon nytta av i arbetslivet!" - Boktips för rockaren

"Läs dina läxor i stället! Det där kommer du aldrig att ha någon nytta av i arbetslivet!"
Det här fick jag ständigt höra då jag satt och läste texten på skivfodralen eller böcker som handlade om rockmusik.

Här sitter jag dock dryga 40 år senare och förtjänar mitt levebröd med den kunskap jag inhämtade genom att läsa om rockmusik hemma och på biblioteket.

Någon dag skall jag ju ändå gå i pension och för att uppmuntra den som kanske tar över mitt jobb (eller något annat jobb där kunskap av det här slaget är till nytta) vill jag rekommendera några pärlor ur min bokhylla.

Böckerna jag har valt faller inom olika kategorier.

Här finns både fakta och fiktion, humor och allvar, böcker skrivna av rockmusiker, böcker skrivna om rockmusiker, litteratur som har inspirerat rockmusik, en barnbok och t.o.m. en bok som handlar om mat tillredd av rockmusiker.

Kristin Hersh: Paradoxical Undressing a.k.a Rat Girl

Den här boken hör till mina absoluta favoriter.

Den baserar sig på Kristin Hersh dagbok under de sena tonåren, en händelserik period under vilken hennes grupp Throwing Muses får skivkontrakt och börjar nå framgång.

Samtidigt blir Kristins mentala problem allvarligare och hon är nära att gå under.

Man skulle ju inte tro att en beskrivning av mentalsjukdom kan vara rolig, men man får skratta ganska ofta när Kristin avslöjar hur hon tänkte. Men det viktiga är att man skrattar med henne, inte åt henne.

I synnerhet konversationerna mellan Kristin och hennes bästa studiekompis på universitetet, den 45 år äldre f.d. Hollywood-stjärnan Betty Hutton hör till bokens höjdpunkter.

Throwing Muses musik öppnar sig också på ett helt nytt sätt efter att man har läst den här boken.

"Paradoxical Undressing" är den europeiska versionen av boken. "Rat Girl" är den amerikanska.

Köp alltså inte båda eftersom det är samma bok. Eller gör det bara och ge bort någondera åt din bästa vän.

Hen kommer att tacka dig.

Här kan du se och höra Kristin Hersh läsa högt ur "Rat Girl/Paradoxical Undressing".

Ian Hunter: Diary of a Rock'n'Roll Star

Den här bortglömda klassikern baserar sig också på en dagbok.

I november 1972 åkte brittiska Mott The Hoople iväg på en fem veckor lång USA-turné och sångaren Ian Hunter bestämde sig för att dokumentera den skriftligt.

"Diary of a Rock'n'Roll Star" (en titel som Ian Hunter mot sin vilja tvingades gå med på) tar oss bakom kulisserna.

Det är inte bara glamour och fest på en turné, man skall också ha rena kalsonger och ibland måste man sova.

Man måste också skaffa hundvakt och komma i håg att betala elräkningen på förhand för att inte komma tillbaka till ett mörkt och kallt hus.

I likhet med Kristin Hersh står Hunter själv för skrivandet utan hjälp av de spökskribenter som egentligen står bakom många "självbiografier" av diverse rockfigurer.

Just det gör rockstjärnedagboken så bra.

Boken publicerades år 1974 och har mig veterligen inte kommit ut i nya upplagor sedan den första.

Någonting att hålla utkik efter på antikvariatet eller avdelningen för begagnade böcker på höstens bokmässa!

George R.R. Martin: The Armageddon Rag

Förvånansvärt nog finns det ganska litet ren fiktion som handlar om musik och musiker.

Det finns ganska litet böcker där rockmusikscenen utgör miljön och en stor del av de som finns är inte speciellt bra.

Ett undantag är "The Armageddon Rag" skriven av George R.R. Martin.

Boken handlar om den legendariska 60-tals gruppen the Nazgûl vars sångare sköts till döds på scenen.

Keep on rockin'

― George R.R. Martin

20 år senare börjar det ryktas om en återförening, och samtidigt börjar det hända skumma saker.

"The Armageddon Rag" är gedigen George R.R. Martin trots avsaknaden av svärd och drakar.

Själv beskriver han boken som ett av sina mest ambitiösa projekt, men samtidigt en total kommersiell flopp som höll på att ta kål på hans karriär.

Om inte ens miljonsäljande Martin hittar en publik för litteratur om rock så är det kanske inte så förvånande att genren inte är större.

Nick Cave och Carl-Johan Vallgren

Vänder man däremot på slanten och låter rockmusiker skriva fiktion om annat än musik tycks det fungera hur bra som helst.

Nick Cave och Carl-Johan Vallgren sysslar både med musik och litteratur.

Av dem är kanske Cave mera utpräglad musiker, Vallgren hade redan gett ut ett antal böcker före debutalbumet Klädpoker med Djävulen år 1996.

Cave däremot sysslade med musik i ca. 20 år före hans debutroman "And the Ass Saw the Angel" publicerades år 1989.

Gemensamt för båda är att deras litterära verk påminner om deras låttexter. Kanske det t.o.m. är så att de bara sitter och skriver och ser om det blir låtar eller böcker av det hela.

Båda herrarna, både som författare och musiker hör till mina favoriter. Man bör dock förstå sig på ofta ganska mörk humor för att uppskatta deras alster.

Ulf Lundell kan ju också nämnas i detta sammanhang, han har ju varit framgångsrik både som rockare och författare.
Här kan du se Carl-Johan Vallgren ta emot August priset år 2002.

Mark Shipper: Paperback Writer

Mark Shippers Paperback Writer är en bok där gränsen mellan fakta och fiktion slingrar sig fram och tillbaka. Den här parodin på en Beatles-historik från år 1978 hör till de roligaste böcker om rock jag har läst.

För att uppskatta den bör man dock känna till The Beatles historia.

Jag kan tänka mig ett scenario där en av dagens tonåringar plockar ner boken från föräldrarnas hylla och tar allt på allvar, vilket kan leda till pinsamma situationer när hen deltar i rockfrågeport på puben.

Författaren Mark Shipper är något av rocklitteraturens J.D. Salinger. Efter att Paperback Writer kom ut har han hållit mycket låg profil.

Mark Shipper var inte ensam om att parodiera The Beatles. Neil Innes och Eric Idle skapade ungefär samtidigt The Rutles som förekom både på film och på skiva.

Själv tycker jag att Mark Shippers humor är minst lika bra, om inte rent av snäppet bättre.

Carol Clerk: The Saga Of Hawkwind

Rocklitteraturens ryggrad och majoriteten av det du hittar i "Rock"-hyllan är mera eller mindre seriösa biografier om artister och grupper.

Allt från billiga hastverk som baserar sig på kopierade Wikipedia-artiklar till böcker som innehåller alla de obskyra detaljer som du behöver för att imponera på de medelålders gubbarna som ägnar sig åt rockfrågesport på krogen.

Av någon orsak är det just medelålders gubbar som läser de här tegelstenarna. De briljerar med att kunna rabbla upp alla Uriah Heeps basister i ordningsföljd och hänvisar till Rolling Stones-singlar med katalognumren i stället för låttitlarna.

Kvinnor sysslar mera sällan med sådant. Men eftersom jag inte är en vän av könsstereotyper gläder det mig att en av mina favoritrockbiografier, en bok späckad med obskyra detaljer, men också med insikt om personliga relationer inom rockgrupper är skriven av en kvinna.

Carol Clerk var en av Storbritanniens ledande rockjournalister och berättar här allt du vill veta om rymdrockarna Hawkwind.

Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me

Nära släkt med rockbiografierna är böcker som behandlar olika musikaliska fenomen, stilinriktningar eller perioder.

För den som är intresserad av punk, i synnerhet ur det amerikanska perspektivet, är Legs McNeils och Gillian McCains "Please Kill Me" obligatorisk läsning.

Legs (som i verkligheten heter Roderick Edward McNeil) var en av den legendariska tidskriften Punk Magazines grundare. Punkscenen var ju inte bara musik, s.k. fanzines och självpublicerade tidskrifter var en viktig del av det hela.

"Please Kill Me" baserar sig på ett otaligt antal intervjuer som Legs McNeil gjorde under åren som DIY-journalist.

Johnny Thunders, The Ramones och Iggy Pop är bara några av namnen som figurerar i boken.

Vad Gillian McCains roll är förblir litet oklart. Med sin bakgrund som kanadensisk poet kanske hon såg till att texten blev läsbar. Om det var hennes uppgift så lyckades hon verkligen bra.

Please Kill Me hör till böckerna man läser i ett sträck och sedan placerar i hyllan på en plats där man hittar den för att kunna ta fram den och kolla fakta och roliga historier vid behov.

Här kan du se en intervju med Legs McNeil.

Keith & Theodora Richards: Gus and Me

Keith Richards och böcker har gått hand i hand sedan den tidiga barndomen då han var stamkund på biblioteket i Dartford.

År 1998 var det nära att böckerna hade blivit hans öde då han föll från en stege i sitt hem och bröt tre revben efter att ha försökt nå Da Vincis bok om anatomi som fanns på den högsta hyllan.

Efter att ha sett andra skriva metervis med mera eller mindre sanna böcker om honom och Rolling Stones bestämde han sig på 2000-talet för att skriva den självbiografi som publicerades år 2010 under titeln "Life"

Boken blev en framgång och år 2014 gav Keith ut barnboken Gus & Me som illustrerades av hans dotter Theodora.

Den handlar om Keiths barndom och hans förhållande till sin morfar Gus Dupree som hade ett förflutet som musiker och var Keiths hjälte.

Här har vi ju ett perfekt tips för familjefadern (eller modern) som helst av allt vill botanisera i rockhyllorna i butiken trots att hen har ett eller flera barn med sig.

Köp Gus & Me så kan ingen beskylla dig för att ignorera din efterkomma.

Det är dessutom en bra bok.

Här berättar Keith om boken.

A Musical Feast

Jo. En kokbok.

Om du undrar vad Keith Richards och liknande figurer äter eller kanske rentav tillagar i sina kök ger "A Musical Feast" dig svaret.

Här hittar vi recept valda av över 100 artister, bl.a. Keith Richards, Mick Jagger, Steven Tyler, Emmylou Harris och Julio Iglesias.

Boken var ursprungligen ett välgörenhetsprojekt. Intäkterna gick till organisationer som hjälper hemlösa i städer som New York City och San Francisco.

Vill du äta likadan Shepherd's pie som Doris Richards brukade laga åt sonen Keith, vegetarisk Vindaloo a lá Joe Perry, Madonnas körsbärspaj eller om du vill veta hur Bon Jovi-trummisen Tico Torres tillreder lax i en diskmaskin är det här boken för dig.

Jag har själv prövat några av recepten med framgång. Visserligen är temperaturer och mått enligt amerikansk standard, men det är ju lätt att hitta konverteringstabeller på nätet.

Utanför Rockhyllan

När du står där med plastkassen full och har kammat igenom varje hylla som det står "rock" eller "populärkultur" på tror du kanske att du har gjort ditt.

Men det finns en betydande och intressant kategori kvar och den hittar man på alla de andra hyllorna.

Rockmusiker tillbringar ju en hel del tid i turnébussar och hotellrum och trots legenderna om groupies och vilt festande så har de ofta böcker som sällskap.

Ofta blir de också inspirerade av det de läser. Och här har vi vår sista kategori: litteratur som har inspirerat rockmusik.

Visste du t.ex. att Rolling Stones "Sympathy for the Devil" inspirerades av Michail Bulgakovs "Mästaren och Margarita" eller att David Byrnes och Brian Enos album "My Life In The Bush Of Ghosts" lånade sin titel av en roman skrivan av den nigerianska författaren Amos Tutuola?

Bibeln, Tusen och en Natt, Science fiction, Sagan om Ringen och liknande alster har inspirerat en hel del texter. Ibland direkt, ibland mindre direkt eftersom också ett tredje medium ibland kan blandas in i det hela.

Filmer grundar sig ju ofta på böcker och filmer behöver ju soundtracks. För en musiker är det ganska lukrativt att medverka på eller att komponera musik för ett filmsoundtrack.

När det började ryktas om att göra film av George Orwells klassiska dystopi "1984" som du ser på bilden här invid blev bl.a. David Bowie intresserad.

Han skrev en massa låtar som baserade sig på boken, men filmprojektet drog ut på tiden och på den tiden (tidigt 70-tal) var det ovanligare med rockmusik i soundtracken till mainstream-filmer.

Bowie samlade ihop låtarna och gav ut dem på albumet "Diamond Dogs".

När filmen till slut gjordes år 1984 var det ursprungligen meningen att den skulle ha ett traditionellt orkestersoundtrack.

Dominic Muldowney skrev musiken, men i något skede såg finansiären Virgin Films en möjlighet att tjäna mera pengar och beställde musik av då omåttligt populära Eurythmics.

Mot Muldowneys och regissören Michael Radfords vilja fylldes filmen med popmusik.

År 2003 gavs det ut en DVD på den amerikanska marknaden med Muldowneys originalmusik som soundtrack. Den försvann snabbt från hyllorna och utgör i dag något av ett samlarobjekt.

Jag blev glatt överraskad för några år sedan på ett antikvariat när jag fick syn på boken "Creek Mary's Blood" av Dee Brown och efter att ha bläddrat i den insett att Nightwish-låten med samma namn grundade sig på boken.

Tuomas Holopainen från Nightwish tycks annars också ofta inspireras av böcker, från Kalle Anka till Charles Darwin.

Är man Tuomas Holopainen så behöver man inte heller nöja sig med att bara läsa boken, man kan också kontakta författaren och inleda ett samarbete vilket han gjorde både med Disney-tecknaren Don Rosa och med professor Richard Dawkins

Här kan du se ett exempel på Nightwish samarbete med professor Dawkins.

Du hör Dawkins från och med 5.20 i videon.

"Kul! Läskigt! Danny var kanon!" sade Neil Young...

...i boken "Fredsförklaring" som är den svenskspråkiga översättningen av originalet "Waging Heavy Peace: A Hippie Dream", en självbiografisk bok utgiven år 2012.

Och här kommer vi till språkfrågan. Som du kanske märker är majoriteten av böckerna i denna artikel på engelska. När det gäller rocklitteratur tycker åtminstone jag att man har nytta av goda kunskaper i engelska.

En hel del rockbiografier och liknande har översatts till våra inhemska språk, men de är ofta dyrare och ibland fungerar det helt enkelt inte att översätta engelskspråkiga personers tankar och citat.

Läskigt

― Neil Young

När det gäller svensk och inhemsk musik är ju förhållandet sedan det motsatta.

Hur som helst finns det en hel del för den rock- och musikintresserade på bokmässor och antikvariat.

Hoppas att du hittar någonting!

Artikeln uppdaterades 24.10.17.