Tale of Tales – Blodiga och loppbitna sagor

Maffiaregissören Matteo Garrone tar sig än en gång an de svaga och utsatta. Men istället för de sketna bakgatorna i dagens Neapel för han oss nu till mytiska palats och trollgrottor.

En drottning blir gravid genom att äta ett sjömonsters hjärta, tillrett av en jungfru. En kung bälgar i sig vin och vältrar sig bland nakna kvinnokroppar. En loppa växer sig stor som en kalv och ett bergtroll vinner prinsessans hand. Välkommen till sagans gränslösa värld!

Garrones Tale of Tales består av tre berättelser om tre kungadömen. Drottningen av Longtrellis (Salma Hayek) vakar svartsjukt över sin dyrt vunne ende son (Christian Lees). Hon skyr varken våld eller trollkonster för att separera prinsen från hans bästa vän, tjänstekvinnans oäkting (Jonah Lees) som ser ut att vara prinsens spegelbild.

Prinsessan av Highhills (Bebe Cave) förgås av tristess och tjänstefolket väntar förgäves på sin lön medan kungen (Toby Jones) ger all sin tid åt sin älsklingsloppa. Och vid hovet i Strongcliff blir den vällustige kungen (Vincent Cassel) besatt av en ljuv kvinnostämma. Framför en tillbommad dörr uppvaktar han rösten med juveler och löften om guld och gröna skogar – utan att veta att den tillhör en skruttig gammal gumma.

Neapels grymma Grimm

Tale of Tales är en fri variation på motiv ur världens första folksagosamling, napolitanen Giambattista Basiles (1566-1632) Pentamerone. Samlingen var en viktig källa för bröderna Grimm och innehåller bland annat den första tryckta versionen av Askungen. Men Garrone har valt att plocka ur samlingens mest svårsmälta och blodsaftiga ända. (Inte för att Askungen egentligen är någon godnattsaga den heller.)

Litteraturvetaren Noël Carrol (The Philosophy of Horror or Paradoxes of the Heart) drar en skiljelinje mellan sagomonster och skräckmonster. Skillnaden handlar om karaktärernas inställning till monstret. I sagan är monstret skrämmande på samma sätt som en arg hund eller en skurk med pistol: monstret är farligt, men inte obekant. Skräckmonstret är däremot lika främmande och obehagligt för människorna i berättelsen som det skulle vara för oss om vi stötte på det – monstret hör inte hemma i vår värld.

Filmen Tale of Tales placerar sig någonstans mittemellan. Kungligheterna är bekanta med troll och trollkonster. Men när det riktigt gruvliga odjuret dyker upp, lyser skräckfilmsskräcken i deras ögon.

Varför engelska?

Regissören Garrone vann internationellt erkännande med en avsevärt annorlunda Neapelskildring. Den nästan dokumentaristiska Gomorra (2008), som bygger på reportageboken som tvingade författaren Roberto Saviano under jorden, tecknar upp ett genomkorrumperat samhälle, på alla nivåer styrt av Camorran.

Med Tale of Tales visar Garrone att vi framöver kan vänta oss precis vad som helst av honom. Men jag hoppas det var budgetkraven, och inte ett hägrande Hollywood, som tvingade honom att göra den här filmen på engelska. För den svaga länken i filmen är helt klart språket, som ofta låter stelt och överartikulerat. Eftersom detta sker med högst kompetenta, engelskspråkiga skådespelare, och eftersom jag har väldigt svårt att uppfatta stolpigheten som ett medveten stilgrepp, kan jag inte tro annat än att problemet ligger i regissörens språköra.

Men vi kan låtsas att det rör sig om en halvdan dubbning av en spännande italiensk film. För Tale of Tales har rötterna djupt i den italienska filmtraditionen.

Film som karneval

Det absurda, fantastiska och drömlika är ett dominerande inslag i de stora italienska filmklassikerna. Sjömonstret i början av Tale of Tales är släkt med den infångade havsbesten i slutet av Fellinis La dolce vita. Liksom Fellini och Pasolini söker Garrone upp folkligt uttrycksfulla, gärna vanställda ansikten – och ställer dem sida vid sida med bländande skönheter.

Samtidigt som Garrone flirtar med Hollywood förvaltar han arvet från den italienska folkteatern och karnevalen, med den gamla, skrumpnade kvinnan som förför kungen, med den groteska loppan, med den laddningslösa kroppsligheten.

Och det är i den traditionen som folksagan hör hemma. Liksom karnevalen kastar sagan samhällsordningen över ända. Sagans hjälte är alltid den skenbart svagaste, den fattiga, den maktlösa, den yngsta. Härskaren i sin korrumperade själviskhet, i sin svartsjuka, ansvarslöshet eller vällust, är där för att fällas från tronen.

På sätt och vis är det bara en skillnad i perspektiv mellan Garrones genombrottsfilm om maffians skräckvälde och hans lekfulla berättelse om kungar, troll och monster. I båda fallen handlar det om de små som lider under maktens samvetslöshet. Den kan ta formen av nergrävda miljögifter eller tvångsgiften med monster. De som vågar trotsa makten får lönnmördare eller bevingade odjur i hälarna.

Men hur mörk sagan än är, har den något samtidsskildringen har svårare att bjuda på: hopp. Slutet gott, allting gott. Vi kan hoppas att Garrone ännu en dag kan göra en film i vilken också Camorrans saga blir all.