Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Brutal Assault - del 2

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:38.
Scott Roberts uppträder
Bildtext Scott Roberts är Biohazards nya frontman.

Dag två och hettan blir allt värre. Det som man oftast klagar på under finska festivaler är matutbudet och snarare hur skit det är. På Brutal Assault finns det matstånd i hysteriska mängder. Även om du vore vegan så skulle du ha ett brett urval. Under första dagen smakade jag på en hamburgare med enbart närproducerade råvaror. Det blev en Chicken Satay burgare. Priset var cirka 3 euro.

Alla tummar upp för både maten och priset. Försäljarna/kockarna skar även små bitar av de andra hamburgarna i deras sortiment. Sällsynt bra service. Jag ville gå tillbaka på torsdagen på grund av servicen men då man har cirka hundra andra matställen som kallar så kunde jag inte låta bli att byta matställe till dag två. Denna dag började banden spela redan klockan 10.30. Riktigt så tidigt hade jag inte tagit mig på plats, men från tidig kväll framåt så var det bara guld så länge tills sista bandet slutade.

Bloodbath

Kvällens första höjdpunkt för mig var svenska Bloodbath, som alltid hört till mina favoriter inom dödsgenren. Svensk deathmetal så det bara osar, nu med ett brittiskt tillägg, nämligen Paradise Lost Nick Holmes alias Old Nick på sång på nya plattan.
Holmes var så insmord i smuts och blod att man inte såg en enda kvadratcentimeter av hans hud. Samma gällde övriga manskapet, som huvudsakligen är bekanta från band som Katatonia och Opeth.

Själva spelningen var klockren Bloodbath enda fram tills de tekniska problemen började. Ena gitarristen hade problem med sina pedaler och det fuckade upp bandets momentum. Framför allt Old Nick verkade vara besvärad då han var tvungen att tala lite mera med publiken. Setlisten var dessutom allt för rik på nya Grand Morbid Funerals platta, vilket enligt mig är deras svagaste skiva. En liten besvikelse.

Biohazard

Senast jag såg Brooklyn-kvartetten Biohazard var på samma festival nästan exakt sex år sedan. Då frontades bandet ännu av Evan Seinfeld och då pratade bandets gitarrist, Bobby Hambel, om att bandet har funderat på att göra en ny platta. Bandet splittrades ju för tio år sedan, bara för att återvända med klassiska uppsättningen Seinfeld, Hambel, Graziadei, Schuler några år sedan. Det blev en ny platta, men utan Seinfeld. Nå, nya basistsolisten, Scott Roberts, påminner åtminstone röstmässigt väldigt mycket om Seinfeld.

Keikkan då? Biohazard är alltid bra. Du får en ”brahetsgaranti” då du går på deras spelningar. Setlisten innehöll bara låtar som alla visste. Wrong side of the tracks öppnade och Shades of grey följde efter. Perfekt. Sen ökar du på med Punishment, Tales from the hard side, Down for life + till och med Bad Religion covern We’re only gonna die. Under Punishment dök svenska crossoverbandet, Dr. Living Dead, upp på scenen och hade en egen liten circle pit. Ännu bättre.

Cannibal Corpse

Efter en sådan display är det nog enbart mitt favorit dödsband som kan slå hårdare. Cannibal Corpse. Jag har tappat räkningen för länge sedan men det har väl blivit närmare åtta CC-gigs under åren. Även denna är bra. Föredrar dock dem på klubb. Setlisten var annars tjock med hits som Skull full of maggots, Hammer smashed face, Devoured by vermin och till och med två låtar från den underskattade skivan Gallery of suicide. Nya A skeletal domain fick också vara med med tre låtar. Alla tre på raken mitt i setet.

Mellanspeakarna var exakt de samma som alltid, det vill säga: ”This is about shooting blood from your cock: I cuuuuum bloooood”, samt den traditionella uppmaningen av vokalisten George Fisher att försöka headbanga snabbare än han själv. I denna tävling förklarar han alltid sig själv vinnare.
Efter Biohazards hysteriskt energiska spelning verkade de rätt stillastående Corpsen lite gamla. Men de är de i och för sig också bra. Bäst egentligen.

Kreator

Snälla Brutal Assault, inte flera favoritband på raken. Visst Kjell, visst. Ta här, Kreator. Tyska thrasharna verkar inte bli äldre. Alla de andra tre medlemmarna moshade så hårt att man trodde att de ska falla omkull, förutom finska tillägget, Sami Yli-Sirniö, som alltid ser lika nöjd ut.
Scenutstyrseln var jävligt snygg och bandet spelade tight, men en sak gjorde denna spelning väldigt speciell jämfört med de senaste fem gångerna jag sett bandet. De lär bli att spela eviga keikkaklassiker som Betrayer, Extreme Aggression och till och med Tormentor och Flag of hate som de ALLTID spelar. Klagar inte egentligen. Pleasure to kill är en rätt odödlig avslutningslåt den också. Tio plus åt tyskarna och finnen. Kreator biter fortfarande hårdare än alla billiga 2000-tals kopior.

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.