Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"We are Twisted fucking Sister" (dokumentär)

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:37.
Dee Snider i filmen We are Twisted fucking Sister.
Bildtext Dee Snider i filmen We are Twisted fucking Sister.

Jag hör till dem som blir evinnerligt trött på att vissa band bland den stora pöbeln enbart förknippas med den där ena största hitlåten, när man vet att bandet ifråga har gjort en uppsjö av långt bättre låtar än just den där mest sönderspelade och kommersiella hiten. Alice Cooper och ”Poison” är kanske det grövsta exemplet. Scorpions och ”Wind of change”. Van Halen och ”Jump”. Och den största orättvisan av alla är Twisted Sister som vareviga gång förknippas med ”We´re not gonna take it” (1984).

Filmfestivalen Rakkautta ja anarkiaa gjorde därför årets kulturgärning så de tog in Andrew Horns dokumentär om Twisted Sisters tidiga år i repertoaren. Filmen visades två gånger, varav åtminstone den senare föreställningen i tisdags var slutsåld till sista plats. Mina förväntningar var höga och filmen överträffade till min glädje långt vad jag hade hoppats på.

Se trailern här:

Tretusen gig innan genombrottet

Det bästa med filmen är att den fokuserar sig på bandets tio första år, innan de släppte sin första skiva Under the blade (1982). För läs noga nu: Twisted Sister spelade över 3000 gig mellan 1972 och 1982. Fatta mängden alltså. Det blir över 300 gig per år. 5-6 kvällar i veckan och 4-5 shower per kväll. Bandet var med om flera medlemsbyten och gitarristen Jay Jay French var redan från starten bandets ledare. Han är den enda originalmedlemmen i bandet.

Dee Snider i filmen We are Twisted fucking Sister.
Bildtext Denna man är heterosexuell

Fula gubbar i kvinnokläder sjunger Velvet underground

I början var Jay Jays dröm att starta ett band som var lika coolt som New York Dolls. Men som kunde spela. Han skrev själv de tidiga låtarna och från starten var det läppstift och kvinnokläder på väldigt fula män som gällde. Sakta men säkert ökade deras popularitet. Twisted Sister kom från Long Island i New York men de spelade aldrig på Manhattan eller på de coola killarnas klubbar. CBGB's och Max's Kansas City kunde lika väl ha varit på andra sidan jordklotet. Twisted Sister spelade i periferin av New York, men de drog folk. Mycket folk.

TS på TV:

När Dee Snider joinade bandet 1976 hittade de sin riktiga frontman och det hela eskalerade explosionsartat. Men inga skivbolag var intresserade. Inte ens fastän Dee började skriva hårdare (och bättre) låtar än Jay Jays låtar. I början var det mest covers, de spelade Judas Priest, Queen, Lou Reed, AC/DC, Aerosmith, Rolling Stones och givetvis en massa David Bowie. De hatade disco. De hade ”drick så mycket öl att du spyr på scenen”-tävlingar (moget!) som uppskattades av publiken. De hade singalongs om att ta kål på discon. Och gigen växte tills de regelbundet spelade för 2000 till 5000 människor per kväll. Och de hade inte ett skivkontrakt och de släppte sin första singel (”I´ll never grow up now/Under the blade”) först 1979.

Frivillig och ofrivillig komik

Dokumentären är helt hysteriskt rolig. Om man är lika vriden som jag. Det är t.ex. fantastiskt att se videomaterial med den allra första lineupen av bandet och alla de osannolikt dåliga drag-kläderna de hade genom åren innan Dees fru Suzette började sy dräkterna de är kända för. Den röda tråden är främst Jay Jay Frenchs intervju och alla andra gamla medlemmar samt folk kring bandet från den tiden. Och väldigt mycket arkivmaterial vi aldrig sett någonstans förut.

Twisted Sister på scenen i filmen We are Twisted fucking Sister.

Otrendiga, men med fansen på sin sida

Det är också något av en överraskning att se den ofattbara energi bandet och framförallt publiken hade under de här åren. Varje gig verkar ha varit ett formidabelt slagfält av fullständigt rabiata fans som bara slåss om att få komma så nära scenen som möjligt. Hundratals och tusentals fans. Skivbolagen kallade dem ren skit och vägrade signa dem. Bandet stötte på motgång efter motgång efter motgång men vägrade ge upp. Men de turnerade aldrig över USA för att inte tala om utanför USA. De fick rikligt betalt för sina stora gigs och såg ingen idé i att spela gratis inför hundra personer på New Yorks trendklubbar där de respekterade glam-banden höll till. Ramones & co. Drog mycket färre människor än dårarna i Twisted Sister på fel sida av floden.
Till sist var marknaden s.a.s. Mättad och de sålde slut de största hallarna i området. De hade inte råd att ta sig vidare till nästa nivå utan ett skivkontrakt och det hela kunde bara börja peka nedåt om inget hände.

Lemmy till räddningen

Och det som hände var England. Bandet stack till Europa, blev kompis med Lemmy och hans Motörhead, fick spela på Reading-festivalen och spelade in sin första EP och sitt första album.

Twisted Sister visar var skåpet står på Reading:

När de återvände till USA kunde de börja spela på annat håll i Amerika. Och 1984 kom We´re not gonna take it på tredje skivan Stay hungry. Resten är historia. Och vilken är Twisted Sisters bästa skiva? Frågar ni mig så svarar jag ”You can´t stop rock n' roll” (1983). Men fan vad man efter att ha sett den här filmen önskar att man hade varit där 1977...

Ett helt klubbgig från 1980:

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.