Är bögen farlig? Och är det i så fall mammas fel?

I Alfred Hitchcocks Psycho från 1960 gestaltar skådespelaren Anthony Perkins karaktären Norman Bates. En perverterad, hunsad vuxen pojke som klär sig i mammas klänning och knivmördar sina motellgäster.

Detta blir enligt Johan Hilton startskottet för en ny stereotyp inom populärkulturen. En stereotyp som ska komma att gå igen i många av dagens populärkulturella perversa mördare.

Tidigare i höst kom Hiltons Monster i garderoben (Natur och Kultur). Jag möter upp honom i en monter på bokmässan i Göteborg för ett samtal om Norman Bates och hur hans arvsmassa har formats till den stereotypa perversa mördaren.

I sin bok berättar Hilton parallellt både Perkins och Bates historier, samtidigt som han återger hur samtalen inom den med filmen samtida psykologin och politiken behandlade ämnet homosexualitet.

Om samhällets syn på det dolda hotet som en smittsam, ondskefull perversion och hur skulden allt som oftast speglas tillbaka på modern.

Traumatisk barndom

Det homosexuella begäret kopplas till en traumatisk barndom där modern på ett eller annat sätt format sin son till perversion och därigenom också ondska.

– Det här är en tid där perversioner och sexuella avvikelser, ickenormativt beteende, lastas på barndomen och då inte minst på mamman.

Hilton berättar att det finns en mängd psykoanalytisk teoribildning kring den här tiden som menar att mamman har varit för dominant eller för känslomässigt avståndstagande. Ibland har hon varit för sexuell, ibland för asexuell.

– Mer eller mindre vartenda karaktärsdrag en människa kan ha. Alla har de skapat sår i pojken som då blivit homosexuell. Och där homosexualiteten tolkas som ett sätt att sätta plåster på sin stympade manlighet, säger han.

Bates går igen

Och det är i den här tiden stereotypen Norman Bates skapas. Den hunsade pojken som drivs till perversion och ondska. En gestalt som går igen i populärkulturen, exempelvis i När lammen tystnar och Basic Instinct.

Hilton tar upp att trots att HBTQ-personers ställning har förändrats en hel del sen Hitchcocks 1960-tal har stereotypen inte helt försvunnit. Den återkommer fortfarande då och då, till exempel American Horror Story och i Bates Motell. Då som en medveten schablon som skruvas ett par varv till.

– Han gestaltas som en knivviftande, sexuellt förvirrad person i klänning. Det rör sig ofta om en psykotisk person, vars själva perversion eller ondska delvis leds tillbaka till ett förflutet; till uppväxten och trauman i familjen.

Mammamonster

Även modern till den perverterade pojken, och där igenom till ondskan, kan ses som en stereotyp som Hilton kalla för ”mammamonster”.

– Hitchcock har ett intresse för mödragestalten och använder henne flitigt som ett motiv som genomsyrar hela hans filmgärning. Mamman är den destruktiva kraften. Det är kvinnligheten som perverterar sonens normala manlighet, som förvrider den och gör honom våldsam. Det finns definitivt en misogyni i den stereotypen, menar Hilton.

Ses dessa perversa mördare snarare som offer för sina mödrar? Är det egentligen mamman som är ond?

– Det är väldigt hårdraget, men det kan man säga. Det är åtminstone en typ som är rätt tydlig. Sen finns det ju fler exempel. Men det är en tydlig typ, det är det definitivt.

Norman internaliserar sin mamma, och blir ett med henne. Men om vi ändå ser dem som två separata individer är det ändå kvinnligheten som står för ondskan?

– Ja. Det är psykologen i filmen väldigt tydlig med. Han har en replik som är ”han var aldrig bara Norman, men han var ofta bara mamma”.

Text: Cecilia Floris