Vansinnig mentalvårdshistoria
För över tjugo år sedan när jag jobbade som vårdare inom psykiatrin mötte jag patienter som hade levt hela sitt vuxna liv på institution. Gamla människor som i ungdomen hade lagts in på dåtidens sinnessjukhus och sedan blivit kvar, decennium efter decennium.
I dag är det svårt att föreställa sig hur vården av psykiskt sjuka såg ut för några generationer sedan. Hur man såg på psykisk sjukdom som någonting skamligt eller ett straff från Gud.
Ännu för hundra år sedan var psykiatrin en ny vetenskap i Finland. ”Vansinniga” män och kvinnor och spärrades in på slutna institutioner för att familjerna inte kunde eller ville ta hand om dem.
Om man hade en diagnos eller inte är av sekundär betydelse. Det som räknades var om man kunde försörja sig själv eller inte.
Intagningsgrunderna i början av 1900-talet handlade väldigt långt om fattigdom och sociala problem som ofta kopplades till någon form av moralisk sedeslöshet. Då kunde medicinen komma med lösningar och hjälp genom att diagnostisera någon som mentalt sjuk eller sinnesförvirrad. Man kunde då ansöka om plats på ett mentalsjukhus.
- På det här sättet tolkar jag de här tidiga intagningarna som att det var sociala problem som man löste med medicinska interventioner, säger Jutta Ahlbeck, som forskat i kvinnorna på Själö och deras intagningsgrunder.
Den fallna kvinnan
När den nya nationen Finland tar sina första stapplande steg i sin självständighet vill man bygga upp ett nytt och rent Finland. Fritt från förfall och dåliga gener. Hälsa blir måttstocken på medborgarskap och nationalitet.
- Rädslan för den fallna kvinnan symboliserar den nya nationens önskan om att få ett så friskt medborgarunderlag som möjligt. Där är moderskapet kvinnornas största uppgift och roll. Ett slags samhällsmoderskap, de ska fostra sina barn, sin familj. Om en kvinna misslyckades med moderskapet blev det ett problem för samhället, säger Jutta Alhbeck.
Patienter förvarades på stora, överbelagda sinnessjukhus. Den enda behandlingen var ofta farliga och tortyrliknande chockterapier, helt utan vetenskaplig grund.
Insulinchocker, elchocksbehandling, tvångströja, omyndigförklaring, tvångssteriliseringar och flera sorters tidig psykofarmaka med svåra bieffekter. Man sökte efter nya sätt att lindra vansinnet.
Lobotomi
På 1940-talet tog man lobotomin i bruk som en vårdmetod i Finland. Man hyste stor tilltro till dess smärtlindrande effekter. Det här berodde på att Egas Moniz, lobotomins fader, vann Nobelpriset för sin uppfinning 1949.
Moniz var professor i neurologi och teorin bakom ingreppet byggde på att hjärnans frontallober styr beteendet, medan känslorna kommer från den del av hjärnan som kallas thalamus. Om man lyckades kapa förbindelsen mellan de två områdena så skulle patienten befrias från de kaotiska eller oroande känslorna som regerade dennes liv, tänkte man.
Att det inte riktigt fungerade vet vi ju nu efteråt. Så man fortsatte att söka efter botemedel. Man räknar med att cirka 1.500 patienter lobotomerades i Finland under den här tidsperioden-
Och man kom på att elektricitet kunde fungera ...
Elchocker
Elbehandling har använts sedan 1938 då en italiensk psykiater såg att grisar lugnades med elchocker innan de skulle slaktas. Elbehandling, som också kallas för ECT eller elektrokonvulsiv behandling, är en behandlingsform vid flera psykiska sjukdomar.
ECT användes tidigare både som behandling men också som bestraffning på besvärliga patienter. Vi minns den fiktiva filmen Gökboet.
Metoden hade dåligt rykte under 1960-70-talen men har under de senaste åren fått ett nytt uppsving i den anglosaxiska världen och i Norden.
Elchocker har visat sig hjälpa vid vissa svåra fall av depression och för den som har självmordstankar i samband med en depression. Huruvida någon får hjälp av ECT eller inte är individuellt. Biverkningarna av ECT är för många svår men vanligtvis övergående minnesförlust.
Psykofarmakan gör entré
Den första psykmedicinen som kom kring år 1950 var Hibernal. Den kom att revolutionera dåtidens psykiatriska vård. Preparatet ersatte bland annat lobotomi och flera andra av dåtidens behandlingsmetoder.
Hibernal visade sig dock ha mycket svåra biverkningar som till exempel darrningar och skakningar, muskelkramper, rastlöshet, ofrivilligt grimaserande och egendomliga tungrörelser. Hudallergier och missfärgning av hudpartier som utsattes för solljus. Därav begreppet Hibernalhatt.
Andra skonsammare mediciner kom snart ut på markanaden, bland andra Haldol och Mogadon. Patienterna blev lugnare, fick mindre ångest och kunde eventuellt skickas hem.
Men få blev botade, säger Claes Andersson som har lång erfarenhet inom psykiatrin. Claes Andersson medverkar i Rivet ur arkivet om Vansinne.
Mentalvård i vår tid
När jag började jobba på Beckomberga sjukhus i Stockholm hösten 1990 var det ett enormt sjukhus. Med sina 36 avdelningar och över 800 patienter räknades det vara Nordens största mentalsjukhus.
Och då var Beckomberga inte som störst. Det hade varit mycket större. Redan följande år började man stänga och flytta avdelningar till de somatiska sjukhusen närmare centrum.
I dag finns Beckomberga inte längre. De fredade byggnaderna finns visserligen kvar men ingen psykiatrisk verksamhet som förr.
Vi har haft samma utveckling i Finland. Eller avveckling. Man har stängt de stora psykiatriska sjukhusen och omplacerat patienterna. Tänk bara på Nickby, Lappviken och Hesperia sjukhus.
Det är i sig inte vansinne. De stora institutionerna var inte alltid bra för individen. Patienterna blev institutionaliserade och förlorade sin förmåga att klara sig på egen hand.
Men inget kom i stället när institutionerna stängde sina dörrar. Öppenvården lovprisades men i Finland slog "laman" till i början av 1990-talet och pengarna som var tänkta att satsa på öppenvården gick i andra fickor.
De som då skrevs ut efter 30-40 år på anstalt fick ingenting i stället. Det är vansinne.
Psykisk sjukdom
- För mig har det första igenkänningstecknet när jag är psykotisk och själv förstår att jag är psykotisk, varit den överväldigande känslan av att jag inte kan lita på mina sinnen. Jag får vanföreställningar och tankar om att vara utvald och att jag har någon hemlig mission att rädda världen, berättar Linda Mokko, som har blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom.
- Jag har alltid fått bra vård, säger Linda. Hon medverkar också i Rivet ur arkivet om Vansinne.
I dag kan man leva ett gott liv också med en diagnos som för hundra år sedan innebar inspärrning på en sluten anstalt på obestämd tid.
Programmet Rivet ur arkivet, Vansinne, kan du se här:
Medverkande:
Jutta Ahlbeck
Claes Andersson
Linda Mokko
' /%3E%3C/svg%3E)
