Janina Jansson: Bästa Akademen!

Bästa Akademiska Bokhandeln!

När en gammal vän håller på att ge upp andan skriver man gärna ett avskedsbrev. För att uttrycka sin tacksamhet, komma med lovord, minnas fina stunder. När jag nu vänder mig till Er med anledning av Ert snara frånfälle beklagar jag djupt att jag inte kan hålla mig till avskedsbrevets förväntade form.

För även om jag har många vackra minnen av Er vill jag också anklaga Er. J’accuse.

Ni var Nordens bästa bokhandel. En av världens också.

Ni var berömd.

Folk reste hit för att se Er.

Det var Arkitekturen och Alvar Aalto. Men det var minst lika mycket utbudet på Era hyllor.

Ni hade en avdelning för ryska böcker dit folk tog sig ända från Moskva. Ni sålde ju de där böckerna som inte kunde säljas där.

–Men, invänder Ni nu, sen kom perestrojkan och kapitalismen och ingen reste hit för de här böckerna längre. Vi måste leva i nuet.

Sant, men hade Ni inte också en Konstavdelning som var vida berömd och där både konstnärer, konstkännare och vanliga kulturvänner flockades? Vad återstår av den i dag? En hylla med några få överblivna volymer.

Och har inte ett liknande öde drabbat flera av Era avdelningar? Medicin, teknik, barnböcker, skönlitteratur, historia, resor, språk... listan kunde göras längre, där kunniga inköpare en gång såg till att borden dignade av böcker?

Jag minns, för jag var själv en gång en glad studerande som extraknäckte hos Er som kvälls- och lördagsbiträde.

I mitt minne är Ni en bikupa, där våningsplanen surrade av aktivitet, där boklass kärrades in, telefoner ringde, kunder trängdes, samtal fördes.

Inser Ni att Ni genom åren har varit så mycket mer än bara en bokhandel? Ni har varit en samlingspunkt för läshungriga, för nyfikna, för vetgiriga. Ni har varit helsingforsarnas naturliga mötesplats. Och för många ensamma som fördrivit sina dagar mellan hyllorna har Ni varit ett hem.

Ni har, precis som avsikten var när bokhandeln öppnade 1893, varit ”en bildningsinstitution, där bokvänner kunde träffas över den nyaste litteraturen och få en högklassig kundbetjäning.”

Det fanns också en tid då Ni var träffpunkt för de spioner som under kalla krigets dagar uppehöll sig i Helsingfors. Minns Ni dem, hur de samlades vid de engelska pockarna i bottenvåningen för att sen åka upp med rulltrapporna och ställa sig på utkik vid balustraden med fri sikt över alla som kom och gick? Skulle spioner i dag välja Er som sin mötesplats?

- Men (nu vill Ni försvara Er igen), bokhandeln har förlorat sin position på grund av läsarna som har övergivit oss. Utan er kan vi inte fungera.

Det förbannade nätet, javisst. Delvis ger jag Er rätt. Men vad var hönan och vad var ägget? Försvann vi för att luften redan gått ur Er? För att Ni alltmera sällan hade de böcker vi frågade efter? För att Ni så ofta började hänvisa oss just till nätbokhandeln (som Ni heller aldrig lyckades få att fungera)? För att det i något skede sågs som en onödig utgift att ha en egen chef för Er? För att man resonerade som så att den som kan sälja underkläder och kastruller nog också klarar av skönlitteratur?

För att man började sköta Er som ett varuhus, inte som en bokhandel?

Jag beklagar, men det inte bara syntes i utbudet. Det blev något med hela atmosfären.

Förut fanns det spänst, vakenhet, glädje – ja, något av festivitas i luften. I dag är allt det borta. Det är tystare hos Er. Det är som om taket sänkts.

Bikupan surrar inte längre.

Med tacksamhet för det som varit
och i hopp om att nånting av det bästa hos Er skall överleva,

Janina Jansson
mångårig kund

P.S.
Kära Vän,
När jag för ett par dagar sedan gick på en avskedsrunda hos Er blev jag ändå varm om hjärtat. Längst borta i bottenvåningen, undanskymt förstås, fanns en liten hemlagad installation: ”Henkilökunta suosittelee/Personalen rekommenderar”. Några kärleksfullt framlagda böcker med vidhängande handskrivna brev från dem som jobbar hos Er. Om deras favoritböcker. Försonad gick jag vidare. Kanske vi ses igen under lyckligare stjärnor.