Sara Stridsbergs vandring genom såriga liv

Sara Stridsberg bjuder sin publik på en vandring bland sargade människoöden.
I pjäsen ”Beckomberga” är gränsen mellan de ”friska” och de ”sjuka” hårfin, och Stridsberg är noga med att skriva in också vänskap i mentalsjukhusvardagen.

Det är spännande med sådana som Sara Stridsberg som är lika hemma i dramatiken som i prosan, och som dessutom låter de två påverkas av varandra.

I fallet Beckomberga (namngiven efter det kända mentalsjukhuset i Stockholm) hade det knappast ens blivit någon bok, om hon inte hade övergått till att bearbeta sitt material till en pjäs när romanarbetet körde fast.

Samtidigt är pjäsen formmässigt starkt påverkad av prosan.

Det handlar inte bara om pjäsbygget, där korta dialoger varvas med långa monologavsnitt när mentalpatienterna berättar sina historier som avsnitt ur en bok. Dessutom struntar Stridsberg i det här med undertext. Pjäsfigurerna får tillstånd att berätta rakt ut vad de tänker och känner, utan att man som åskådare ska behöva lista ut någoon underliggande dold tanke bakom orden.

Det kräver förstås något speciellt av skådespelarna när de inte behöver spela det som inte sägs, eftersom allting ju uttalas.

Det ska jag återkomma till.

Beckomberga var också trygghet och vänskap

Pjäsen Beckomberga utspelar sig på flera tidsplan, men startpunkten är 1995 när mentalsjukhuset ska stängas och patienterna skrivas ut – också figurer som Olof, som har bott på Beckomberga i över 60 år. Förutom ett halvt dussin patienter som alla bär på helt olika historier, har vi har ett par läkare och några anhöriga, framför allt dottern (Emma Broomé) som drömmer om att kunna rädda sin pappa (Danilo Bejarano) som helst av allt vill dricka ihjäl sig.

Pjäsen skiljer sig från romanen på flera plan.

Den innehåller visserligen en del partier som är identiska i båda verken. Men här finns också repliker som har bytt avsändare, och framför allt innehåller pjäsen många fler figurer och livsöden än romanen – som även om den gavs ut redan i fjol skrevs klar först efter pjäsen.

Medan romanen är en historia också om platsen Beckomberga, och framför allt om familjen med mamma som flyr till krishärdar utomlands, dotter, och pappa som åker in och ut på Beckomberga, är pjäsen mera som en promenad i en park av människoöden. Vi får spillror av historier, vi ser en bit av den sorgen och en bit av den förtvivlan och en bit av den hopplösheten och det såret.

Beckomberga-pjäsen hade arbetsnamnet ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”.

Stridsberg strävar inte ens efter att teckna hela bilder, men alla figurer beskrivs med en sådan värme och humor. Hur mycket hon än blottar de mörka grymma gyttjiga sidorna av berättelsens sargade själar, är hon noga med att visa att Beckomberga också var trygghet och vänskap.

"Att beskriva människorna utan att förstöra dem", är en rubrik jag ser i Dramatens (ännu en gång) utmärkta programblad. Det är en strävan som Stridsberg ofta har talat om själv, och i Beckomberga har hon sannolikt mer än någonsin kämpat för att lyckas just med det. ”Att falla är att förstå universum”, är en av pjäsens nyckelfraser, och det är som om hon i varje ord ville göra människan som har snubblat rättvisa.

För mycket ”spel”

Det som jag upplever som ett problem med Annika Silkebergs uppsättning, handlar om känslan som jag får: att de tolv på scenen inte alltid spelar i samma föreställning. Det är som om alla inte vågade / kunde lita på texten och låta den bära berättelsen.

Det handlar framför allt om det jag började med, att Stridsbergs dramatik i så hög grad saknar undertext.

”Att falla är att förstå universum”

― ur Beckomberga

Det kräver ett annat spel av skådespelarna. Man behöver inte ”spela” så mycket. Det räcker med att ”vara” i texten. Att vara texten, låta texten styra, inte göra så väldigt mycket.

Så där som Rebecka Hemse som gör den såriga Sabina. Eller Magnus Ehrner som Olof, han som litar på att Olof Palme ska ordna upp allt – utan att vara medveten om att Palme mördats redan tio år tidigare.

De låter texten göra jobbet. Det är som om de mera konstaterade än spelade, men är istället så närvarande i det de gör – och då blir deras öden omedelbart så mycket mer berörande.

Flera andra skådespelare jobbar alldeles för mycket med att färglägga sina repliker och monologer, vilket leder till att jag förlorar dem på några minuter.

Dragning till det mörka förbjudna

Det som Annika Silkebergs regi istället tillför, är att de ”friska” känns lika sköra (sjuka? vilsna?) som Beckombergas patienter.

Det gäller framför allt den 13-åriga dottern, som Emma Broomé spelar som på nålar. Ryckigt osäker och bestämd samtidigt, rädd och modig, och på något plan lika självdestruktiv som sin pappa då hon bestämmer sig för att inleda ett förhållande med en intagen hustrumördare när pappan vägrar träffa henne.

Ja, Stridsberg gör som alltid, dras till det mörka förbjudna outtalbara.

När jag lämnar den slutsålda salongen är det därför framför allt texten jag bär med mig, tillsammans med Hemses och Ehrners rolltolkningar.

Och tänker, visst skulle det vara spännande att en gång också se en Stridsberg-pjäs regisserad av Stridsberg själv. Även om hon konstaterar att ”det kanske är tur att jag inte regisserar själv, då skulle det vara rosor och silvriga halvmånar överallt, sådant otroligt barnslig. Jag får hänge mej åt det i romanen istället, alla infallen och bilderna”.