Från Bond till Rambo för Brosnan

Det finns filmer jag helst skulle tiga ihjäl. För att de är dåliga eller allmänt motbjudande. No Escape är en sådan film. Problemet är bara att den börjar skava i mitt inre. Pockar på en kommentar.

Jack (Owen Wilson) är ingenjören vars karriär gått i stå. I ett försök att bryta den nedåtgående trenden antar han ett jobberbjudande som för honom från Texas till Asien.

Hustrun Annie (Lake Bell) är måttligt road, men döttrarna Lucy (Sterling Jerins)och Beeze (Claire Geare) ser det hela som ett äventyr. Inte minst sedan de fått sällskap av en ärrad britt (Pierce Brosnan) på planet.

Men det exotiska äventyret kommer av sig redan från början. Knappt har man hunnit checka in på hotellet innan en statskupp äger rum – vilket leder till att en ilsken mobb löper bärskargång på gatorna.

Nu skall alla utlänningar dödas. Speciellt amerikaner.

De asiatiska våldsmännen

Man anar oråd redan under filmens intro. Vi leds in i den asiatiska kulturen via en rad disciplinerade ceremonier som avbryts av mordet på landets statsminister. Vi förstår inte varför han mördas – men det spelar ingen roll.

Vi behöver bara förstå att detta är ett våldsamt folk.

Och det budskapet bankas i oss under återstoden av filmen. Asiaterna (det klargörs inte ens vilket land det är frågan om) representeras inte av någon enskild gestalt utan utgörs av en grupp våldsmän som alla ser likadana ut.

Elaka, ärrade och med stirrig blick.

Orsaken till deras ilska klargörs ungefär en timme in i filmen – och då i form av ett kort replikskifte mellan Jack och Hammond.

Men även om vi får höra att det nog är västerlänningarna som är de egentliga skurkarna så drunknar den insikten snabbt i det blod som flyter längs gatorna.

I det skedet är vi bara intresserade av att få se Jack rädda sin familj.

Plats för Rambo

Det råder nämligen inga tvivel om att inte Jack skall fixa fisken. Den trista ingenjören visar sig snabbt ha full koll på hur man flyr över hustak, skjuter skarpt och gömmer sig bakom döda kroppar.

Han kan till och med döda med rå styrka om det behövs.

Och det gör det. Naturligtvis. Jacks macho-uppvaknande utgör de facto just den adrenalinkick som genren förutsätter. Och när det riktigt bränner till kan även Annie "get her gun".

Regissören John Erick Dowdle visade framfötterna ifjol med skräckfilmen As Above, So Below - men nu är han helt ute och cyklar. Och Owen Wilson är ingen oäven skådis i komiska sammanhang – men nu blir eftersmaken ungefär lika bitter som när han 2001 stormade fram som supersoldat i Behind Enemy Lines.

Så vad kan man annat än sucka över eländet? Och konstatera att filmer som spelar med fördomar oftast bidrar till att befästa desamma.

För även om man gläds åt att det finns familjer som överlever prövningar, och även om det är fint att kriser kan föra äkta makar närmare varandra så kan man inte låta bli att undra:

finns det ingen gräns för i hur osmaklig paketering det budskapet kan levereras?