Tyska återföreningen: De små och större skillnaderna

På lördag hade det gått 25 år sedan den tyska återföreningen. I den här veckans korrespondentkolumn funderar vår medarbetare i Tyskland Johnny Sjöblom över vissa kvarblivna skillnader mellan Öst- och Västtyskland.

På många sätt finns den fortfarande kvar. Helt fysiskt är den idag ett långt grönt band, som erbjuder växter och djur en skyddad ort i det annars för det mest tättbefolkade Centraleuropa.

Det som tidigare gick under namnet ”dödsremsan” och skiljde två världar åt är på så sätt idag en landremsa full av liv, det har biologer redan länge kunnat konstatera.

Det handlar förstås om den tidigare mycket strängt bevakade intertyska gränsen, som ännu för 25 år sedan skiljde Öst- och Västtyskland åt. De områden som var närmast folktomma då har förblivit folktomma fram till idag.

Det handlar om områden som i många fall kan betecknas som struktursvaga och då man rör sig här, så har man fortfarande en känsla av att regioner och mänskor lever med ryggarna mot varandra.

Med miljarder polerad yta

Men gränsen finns alltså kvar inte bara som en tillflyktsort för djuren, utan på något sätt också för oss mänskor. Och en gräns betyder ju oftast skillnader, såväl materiella som andliga.

Det som slår en då man rör sig i många östtyska städer är deras uppiffade och totalrenoverade stadskärnor. Det är sällan man i väst hittar lika mycket polerad yta.

Men om återföreningsmiljarderna har hittat fram till stadskärnorna har de sällan gjort det på annat håll. Utanför många stadskärnor förfaller industri och infrastruktur och det finns små möjligheter för mänskor att stanna kvar.
Förutom några växande större städer som till exempel Leipzig, Dresden och Jena fortsätter det tidigare Östtyskland att avfolkas.

Varje gång när Tyskland firar återföreningen tar man förstås fasta på de existerande skillnaderna, i synnerhet de ekonomiska.

Vilka skillnader får man tala om?

I år inför den 25:e årsdagen diskuterar man dessutom om de här skillnaderna överhuvudtaget ska lyftas fram.

Det handlar mest om de tidigare östtyskarna är mer främlingsfientliga än västtyskarna. Under de senaste månaderna har nämligen nyheterna från öst varit oroväckande.

Asylsökande har attackerats. Förläggningar har satts i brand. Protester har urartat. Och ytterhögern har marscherat. Väst är ingalunda fritt från främlingsfientlighet, men i öst har rasismen och främlingsfientligheten verkligen blossat upp.

Får man tro de ledande politikerna i de östtyska delstaterna är ändå främlingsfientlighet, rasism och antisemitism inget östproblem, utan lika vanligt överallt i Tyskland.

Skillnader som står kvar

Statistiken talar ändå ett annat språk. Trots sin avsevärt mycket mindre befolkning kommer det i öst till betydligt fler attacker mot asylsökande och deras förläggningar.

Det här trots att asylsökandes och överlag utlänningars och invandrares andel av befolkningen är minimal i jämförelse med väst.

Och som det konstateras i en kolumn i tidningen die Welt, i väst har alla attacker mot planerade flyktingförläggningar skett nattetid i skydd av mörkret.

I öst däremot räds man inte för att visa upp sin främlingsfientlighet och sitt hat mitt på ljusan dag. Det som fortfarande är politiskt otänkbart i väst är fullt möjligt i öst.

Så förblir också det islam- och främlingsfientliga Pegida ett östfenomen. Så gjorde medlemmar från östra Tyskland det högerpopulistiska partiet AfD i första hand främlingsfientligt, i stället för eurokritiskt. Så kan ytterhögerpartiet NPD leva vidare främst i öst.

Mentalt och politiskt kommer öst och väst sannolikt att gå olika vägar ännu långt in i framtiden. Hur länge? Svårt att säga.

Ekonomerna däremot, de vågar komma med sina prognoser. Ekonomiinstitutet IFO slår fast att ekonomierna i det tidigare öst och det tidigare väst inte längre har närmat sig varandra under de senaste tjugo åren. Att det skulle hända under de kommande tjugofem är nästan onödigt att hoppas på.