Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Stormakten Sveriges drömmar om kolonier

Från 2015
Herman Lindqvist
Bildtext Herman Lindqvists 59:e bok handlar om svenska kolonier.
Bild: YLE/Rolf Granqvist

Nya Sverige i Amerika, Cabo Corso på Afrikas västkust, Saint-Barthélemy och Guadeloupe i Västindien – fyra kolonier som Sverige hade under 1600-1800-talet.

I den nyutkomna boken Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av skriver Herman Lindqvist om en stormakt som ville spänna musklerna och slåss med de stora pojkarna, men som slutligen tvingades inse att flottan var för liten och att de militära liksom de ekonomiska resurserna var för små.

I början av 1600-talet började de svenska makthavarna aktivt se sig om efter kolonier på andra sidan haven. Vid denna tidpunkt var Sverige en stormakt med besittningar kring Östersjön och i norra Tyskland, och kung Gustav II Adolf ville visa såväl holländarna som engelsmännen och spanjorerna att Sverige var en handels- och sjöfararkonkurrent att ta på allvar.

Det som lockade svenskarna att leta efter kolonier var framför allt guld, silver, skinn och tobak. Också andra varor var eftertraktade såsom elfenben, kryddor och palmolja.

I utbyte hoppades man kunna sälja in allehanda prydnadsföremål samt kammar, speglar och tyger.

Pärmbilden till Herman Lindqvists bok "Våra kolonier"
Bild: Albert Bonniers förlag

En annan drivande faktor bakom kolonidrömmarna var religionen. Gustav II Adolf ansåg det vara en skyldighet för varje kristen furste att sprida den ”rätta” läran till hedningarna på andra kontinenter.

Nya Sverige lockade svedjebrukande finnar

I mars 1638 seglade några svenska skepp in i Delawarefloden, och stannade till vid en plats där staden Wilmington ligger idag. Här slog man sig ner för att grunda en första svensk koloni, Nya Sverige.

Planen var att skapa ett omfattandesvenskt kolonialimperium från Florida till Newfoundland, något som förefaller som en orealistisk tanke, men enligt Herman Lindqvist har det sin förklaring i att man i Sverige vid denna tid inte hade tillgång vare sig till bra eller korrekta kartor över den amerikanska kontinenten. De övriga kolonialmakterna hemlighöll sina egna kartor och en större del av kontinenten var de facto outforskad.

Det visade sig dock svårt att locka svenska bönder att bosätta sig i den nya kolonin. Därför gick myndigheterna in för att skicka gripna desertörer och dömda brottslingar till Nya Sverige. Drottning Kristina ville för sin del samla ihop alla ”tattare” i riket och skicka iväg dem till Amerika.

Herman Lindqvist noterar i sin bok att Drottning Kristina med tattare antagligen ansåg allehanda löst folk och landsstrykare, eftersom Gustav Vasa hundra år tidigare landsförvisat alla svenska romer till Finland.

Kartskiss över Nya Sverige
Bild: Wikimedia Commons

En stor och ivrig nybyggarbefolkning fick Nya Sverige i de finska svedjebönderna, som i mitten av 1600-talet hade blivit förbjudna att driva svedjebruk eftersom skogen behövdes för järnbrukens träkol. De hoppades skapa sig en ny framtid på andra sidan Atlanten.

På 1650-talet ökade spänningen mellan de svenska och de nederländska kolonisatörerna, vilket resulterade i att Sverige överlät området till Nederländerna i september 1655.

I boken Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av skriver Herman Lindqvist att Sverige förvisso var en stormakt, men att den svenska flottan var alldeles för liten för att klara av en kraftmätning med nederländarna, och att de svenska militära samt ekonomiska resurserna var alldeles för små för att Sverige på allvar skulle kunna tävla med de stora sjöfararnationerna.

Voyagejärn och slavhandel

I december 1649 grundade den vallonsk-nederländsk-svenske köpmannen och industriidkaren Louis de Geer Svenska Afrikakompaniet som fick monopol på all svensk handel söder om Kanarieöarna – en handel som kom att koncentreras till den västafrikanska kusten och handelskolonin Cabo Corso.

Här idkade man bl.a. det som kallas för triangelhandel: europeiskt gods till Afrika, slavar till Västindien och sockerrör och andra kolonialprodukter till Europa.

Svenska Afrikakompaniet var i första hand intresserade av guld, elfenben och socker, och det var sockret som drog in Sverige i slavhandeln. Sockerplantagerna ville nämligen ha betalt för sitt socker i slavar och i guld.

Svenskarna var inte värst i klassen, men man räknar med att ca 1 000 slavar fördes ut på svenska skepp och i svensk regi under den här tiden.

Men svenskarna exporterade stora mängder järn till England – specialproducerat och måttbeställt för slavhandeln. Engelsmännen bytte i sin tur järnet mot slavar.

En del av järnet kallades för voyagejärn, och järnet användes för att smida slavbojor och för tillverkning av hackor och spadar på de nya plantagerna.

Enligt Herman Lindqvist fanns det en tydlig koppling mellan den starkt ökade järnproduktionen och exporten under slutet av 1600-talet och den transatlantiska slavhandeln.

Drömmen om en ö i Västindien

Motiv från batteriet Gustav III, målning av Anton Molander
Bildtext Målning av Anton Molander med motiv från Saint-Barthélemy
Bild: Wikimedia Commons

I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet riktade svenskarna lystna blickar mot öarna i Västindien – men det visade sig svårare än väntat att lägga vantarna på en egen ö i Karibiska havet.

Slutligen lyckades man övertala den franska regeringen att ge ifrån sig ön Saint-Barthélemy:

”Den var den enda ön som var tillräckligt obetydlig för att inte kännas som en fransk förlust. Den låg också så långt från de andra franska öarna att den gärna kunde avstås, i synnerhet som ön saknade eget dricksvatten och hade dålig jordmån” skriver Herman Lindqvist.

Saint-Barthélemy var en koloni för handel och sjöfart, inte lämpad för jordbruk. Under de 94 år (1784-1878) som Saint-Barthélemy var svensk koloni fungerade ön också som ett slags lyxfängelse dit man förvisade bestraffade fångar för att avtjäna sitt straff – bland dem militären Robert Montgomery (far till författarinnan Malla Silfverstolpe) med rötter i Fiskars bruk och Tenala.

Sveriges fjärde koloni var ön Guadeloupe – här grundade man en svensk koloni år 1813, men ön var i svensk ägo endast i femton månader.

Herman Lindqvist besöker bokmässan i Åbo fredagen den 2 oktober, och Helsingfors Bokmässa lördagen den 24 oktober.

Herman Lindqvist om svenska kolonier - Spela upp på Arenan