Anne Hietanen: Inget liv utan grindcore

Jag befinner mig i Tjeckien. Hettan är olidlig, oljudet ihärdigt, ihållande och långt över smärtgränsen. Jag tittar runt och ser mina vapenbröder. Vi är tiotusentals. Vi är svartklädda, vi är bleka, vi har alla varit i krig.

Själv är jag är en fyrtioårig dam från Svenskfinland. Jag joggar och äter mina grönsaker, jag lämnar alltid in biblioteksböckerna i tid och ser så mycket nyproducerad teater jag bara hinner. Jag tittar ut över folkhavet på mina vapenbröder och under dessa dagar är alla dessa människor mina bästa vänner.

Ett omaka par

Bredvid mig står Josef, han har kanske aldrig tvättat håret, han har bara ett ben eftersom det andra blev under tåget när han som barn skulle ta en genväg till skolan. Hela hans look, som inte är en look, utan hans utseende utstrålar potentiell mördare.

Vi står bredvid varandra som en enad front. Vi må se omaka ut, men vi har på många sätt en liknande historia. Vi skrattar åt samma saker, vi gillar samma tecknade serier, vi kan citera samma meningar ur obskyra böcker och framförallt gillar vi samma band. Vi har samma osmakliga, puerila humor och just nu är vi nästan lyckliga.

Mina vänner förstår inte

Brutal Assault i Tjeckien är en femdagar lång festival med tung musik. Mina vänner förstår sig inte på min musiksmak. När jag får frågan varför jag lyssnar på grindcore, speed- black- och deathmetal, har jag ingen förklaring. Jag säger att jag tycker att det är bra. Men här kommer sanningen.

Jag lyssnar för att det för en stund sveper bort allt som gör ont.

Vi blev fel

Jag tror att vi som deltar i festivalen är de som blev sist valda under gymnastiken, vi är de som hade mest finnar och minst vänner. Vi har varit fjorton och känt sorgen, äcklet och skammen av att vara människa i en värld vi inte kan godkänna. Vi har legat i våra pojkrum, flickrum och hatat oss själva och alla andra - normalt tonårstillstånd som de flesta växer ut ur. Det har många av oss också gjort, åtminstone utåt sett. Vi har jobb, vi anpassar oss, men inom oss finns ännu den där tonåringen som inte vill vara här.

Vi hade andra drömmar, vi ville vara starka, kloka och vackra, men snabbt märkte vi att vi bara var små meningslösa lortar. Vi blev helt fel.

När jag i tonåren hittade hårdare musik fick jag utlopp för alla dessa känslor jag inte kunde och ännu inte kan sätta ord på. Ännu i denna dag funderar jag på hur jag hade överlevt de värsta åren utan min musik.

Vi överlevde

Och det är detta vi alla har gemensamt, vi har alla överlevt fastän få saker blev som vi önskade. Vi tittar på varandra och känner igen oss själva. På samma sätt som soliga vårdagar gör mig nedslagen gör hård och arg musik mig glad. Jag är hemma i det som känns verkligt för mig. Faktum är att jag sällan ser så många glada ansikten som på dylika festivaler.

Vi må vara fula, vi må vara barnsliga och fjantiga, men vi är det tillsammans.

Lasso handlar den här veckan om Fans