Peter Lüttge: Hjälp! Var finns min G-punkt?
Jag skrev en artikel om en performance av Mischa Badasyan. Save the Date hette den. Det var en lång performance. Det tog ett helt år för honom att göra den. Performancen gick ut på att han skulle ha sex med 365 olika män på lika många dagar.
Jag intervjuade honom. Jag filmade honom. Jag kritiserade honom. Jag recenserade honom. Som jag alltid gör. När jag skriver om ett konstverk. Eller en utställning. Normalt får jag sällan kommentarer under mina konstrecensioner. Den här gången var det annorlunda.
Fy!!!
Den här gången fick jag ett tiotal kommentarer. Många tyckte att det var en äcklig artikel. En läbbig artikel. En osmaklig artikel. En artikel som duger som kräkmedel. Dynga. Skräp.
För en gångs skull var de kristna och de homosexuella överens: Artikeln borde aldrig ha skrivits och publicerats.
Jag förstår att man kan tycka att det är obehagligt att läsa om sånt som ligger bortom den egna horisonten. Jag räknade med negativa reaktioner på min artikel. Mest från den värdekonservativa sidan. Däremot överraskades jag av kritiken från HBTQ-folket.
De kristna beskyller mig för att ge publicitet åt en sak som de inte tycker om. HBTQ-folket beskyller mig för att ge publicitet åt en sak jag inte har en aning om. Den senare beskyllningen förbryllar mig mest.
Måhända vet jag inte var den manliga G-punkten finns. Måhända vet jag inte att man kan stimulera den med hjälp av en strapon. Måhända visste jag inte ens vad en strapon var för nånting. Och sen då?
Okunskap är inte hat
HBTQ-folket tycker att man inte kan skriva en artikel om ett konstverk som går ut på att en man ligger med 365 andra män på ett helt år utan att ha gått kurs eller fått kompetensutveckling i ämnet Hur män ligger med varandra.
Jag som är heteronormativ beskylls för att vara heteronormativ. Min artikel beskylls för homohat. Jag har numera läst min artikel många gånger och kan för allt i världen inte hitta ett ställe som skulle uttrycka homohat. Tvärtom.
G-punktknullare
Innan jag träffade Mischa och innan jag skrev artikeln bestämde jag mig för att behandla hans konstverk som vilket konstverk som helst. Att ta del av det, intervjua upphovsmannen och skriva så som jag brukar skriva: sakligt men engagerad, kritiskt och kunnigt. Jag läste på. Om Augés teori av icke-platser. Om bugchasing. Helt tydligt missade jag ändå den viktigaste punkten: G-punkten.
Uppenbarligen har jag misslyckats. Men jag vet ärligt talad inte var det fallerade? Och hur det kunde fallera för både de som är för och de som är emot konstverket.
Die Gedanken sind frei
Eller är det kanske så att artikeln inte alls fallerade? Att de som har läst artikeln och som inte tyckte om den inte tyckte om vad de läste? Att de kristna och konservativa inte ville veta om ämnet och HBTQ-folket inte ville veta om mina tankar. Mina, förlåt, heteronormativa tankar.
Hur som haver kan jag tycka att bägge lägren försöker idka en form av censur. Förstås skall och måste jag kunna skriva om alla ämnen inom konsten. Också om dem som inte behagar folk. Och också om dem jag inte begriper någonting om. Och förstås skall och måste jag skriva vad jag tycker. Även om det inte behagar folk.
I själva verket är det ju absolut nödvändigt. Framför allt på Rundradions sidor. Alla betalar ju nuförtiden Yle-skatten. Skatten kräver dessa artiklar.
Mischa Badasyan är i alla fall en bra kille som inte hade några som helst problem med min heteronormativitet. Snarare tvärtom. Och han är begåvad. Därför kan ni här i artikeln betrakta några av de fantastiska videorna han har gjort. Bland annat om performancen.
Och så hoppas vi att han har möjlighet att besöka Finland för att hålla en lecture-performance om sitt projekt Save the date. Så att alla ni som tyckte om det och inte tyckte om det kan träffa honom och diskutera med honom. För det vill ni väl, eller hur?
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
