Estnisk film söker sin identitet

Vi vet en hel del om svensk kultur, ser gärna på danskt tv-drama och har till och med börjat inse att norsk film är på väg framåt. Men Estland? Plötsligt får den ena estniska historien efter den andra internationell spridning. Både inom litteratur och film.

Flera estniska filmer - i såväl kort som långt format - rymdes med under den nyligen avslutade filmfestivalen "Kärlek & Anarki". Och denna vecka går vägen söderut via Åbo Bokmässa.

Hela tiden öppnas nya dörrar till ett grannland som för många länge bara varit en vy man skymtat genom färjornas dimmiga fönster.

Rent internationellt går det bra för estnisk film just nu, men vägen ut i världen - och därmed till de finländska biograferna - har varit lång. Och långsam. Det är tretton år sedan Elmo Nüganens krigsfilm Namnen på marmortavlan gick upp på repertoaren i Finland.

Då var rubrikerna stora, intervjuerna många.

Intresset berodde antagligen på flera saker. Dels rörde det sig om en finsk-estnisk samproduktion, dels ståtade Peter Franzén (superhet efter genombrottet i Vägen till Rukajärvi tre år tidigare) på filmplanschen. Och så skall vi inte glömma den viktigaste faktorn; det rörde sig om en krigsfilm - en genre man av tradition värnar om i Finland.

Det talades helt enkelt mycket om den estniska storfilmen senhösten 2002.

Sedan blev det tyst.

And the Oscar goes to...

Men nu är det som om den estniska filmbranschen lagt i en ny växel. I januari tävlade Zaza Urushadzes Tangerines om en Oscar i kategorin "bästa utländska film".

Ett par månader senare gick Klaus Härös Fäktaren upp på repertoaren – en finsk film som handlar om och utspelar sig i Estland. På estniska.

Den är nu Finlands bidrag till kampen om en Oscar 2016. Och en av få inhemska produktioner som fått distribution i USA.

Knappt hade ekot från de estniska fäktningsinstruktionerna dämpats innan det var premiär för den finsk-estniska storproduktionen 1944. En krigsfilm som lyckas med konststycket att ingjuta nytt blod i en sliten genre.

Den estniska publiken har tagit filmen till sitt hjärta och i maj korades den till årets bästa film. Kort senare utsågs den till Estlands bidrag till kampen om en Oscar.

Man kan lugnt påstå att takten accelererat under de gånga två åren.

Branschen växer

När Elmo Nüganen besöker Finland i samband med Kärlek & Anarki-festivalen i september berättar han att det onekligen hänt mycket inom den estniska filmbranschen under åren som förflutit sedan han gjorde Namnen på marmortavlan.

Man är öppnare och vågar göra olika sorters filmer. Även filmutbildningen bidrar till att göra fältet mera intressant.

Men när jag i maj intervjuade Fäktarens skådespelarduo väckte ändå frågan om den estniska filmbranschens tillstånd närmast ohejdad munterhet – Märt Avandi och Ursula Ratasepp hade svårt att överhuvudtaget betrakta det egna arbetsfältet som en ”bransch”.

Antalet filmer som görs är få på årsbasis och därmed är antalet roller väldigt begränsat. Att vara ”filmskådis” är inget heltidsjobb – det gäller att hålla sig framme även på tv- och teatersidan.

Branschen må än så länge trampa på i ullstrumporna, men det hindrar inte den finländske producenten Ilkka Matila från att hela tiden hitta nya samarbetsprojekt i vårt södra grannland. Samtidigt som lanseringen av 1944 pågår är han mitt uppe i förberedelserna inför nästa projekt.

Denna gång en film om några amerikaner som kom till Estland på 1930-talet i förhoppning om att få vara med och bygga upp en socialistisk idealstat. De flesta av dem gick ett brutalt öde till mötes och drömmen om en idealstat förblev en dröm.

-Det känns logiskt att samarbeta med esterna, konstaterar Matila. Visst är det roligt att jobba med svenskarna också, men de behöver oss inte på samma sätt som vi behöver dem. I finsk-estniska samproduktioner startar vi mera från samma utgångsläge.

Vad är det man berättar?

Det finns säkert ett visst mått av diversitet när det gäller vilken typ av film som produceras i Estland – men de historier som når utanför landets gränser präglas ofta av landets historia. Vilket gör att krig har en tendens att figurera i en eller annan form.

- Små nationer för vilka självständigheten inte varit självklar har ett annat behov av att söka sig tillbaka till historien än vad stora nationer har, sade Matila i våras.

- Andra världskriget var en så pass stor händelse att det räcker till mer än ett par-tre filmer smålog 1944-filmens manusförfattare Leo Kunnas i september. Och fick mig att känna att frågan om intresset för krigsfilm de facto är ganska dum.

Krig formar samtiden och präglar framtiden. Samtidigt som det öppnar för ett dramatiskt berättande.

Dessutom är det uppenbart att en film som 1944 fungerar som en form av historielektion. Det är kanske inte så självklart att veta att 55 000 ester stred på den sovjetryska sidan, 72 000 på den tyska.

Man krigade inte för sitt eget territorium. Man krigade för någon annan – mot sina egna landsmän. En brutal och snudd på absurd situation. Vars utgång lade grunden för det sovjetvälde som följde.

- I princip kan man säga att Fäktaren tar vid ungefär där 1944 slutar, sade Ilkka Matila när jag talade med honom i maj.

Och visst är det lätt att föreställa sig filmens Endel Nelis mot en annan bakgrund åren innan han ställer sig inför eleverna i den lilla skolan i Hapsal.

Varthän nu?

En fråga som lätt infinner sig är den om vilken funktion filmen har för formandet av den nationella identiteten. Och på det har Nüganen ett klart svar.

- Film är ett utmärkt medel när det gäller just detta - i likhet med alla stora berättelser. Estland av idag må höra till EU och Nato - men det är viktigt att fortsätta tala om det som varit. Via film kan vi fortsätta att definiera vem vi är, hur vi hamnat där vi är och vilka värderingar vi står för.

Och visst känns det logiskt att låta Elmo Nüganen få sista ordet. Han är skådespelaren och teaterregissören som bevisat att han kan göra väl ifrån sig både bakom och framför kameran.

Vilket leder fram till Tangerines. En film som utspelar sig mot bakgrund av kriget i Georgien 1990. De flesta flyr, men Ivo stannar för att rädda sin skörd. En räcka händelser tvingar honom att ta hand om en sårad medmänniska - spelad av Nüganen.

Det är inte många europeiska filmskapare som kan skryta med att ha kämpat om en Oscar två år i rad - först som skådis och sedan som regissör.

Men allt verkar vara möjligt. Åtminstone i Estland.