Ida Henrikson: Spice Girls var viktigare än vi tror

Unga flickors idolkultur blir ofta föremål för åtlöje, eftersom det analyseras ur vuxenperspektiv. Detta är en hyllning till alla små Spice Girls-fans och det sena nittitalets girl power.

Jag saknar Spice Girls. Den där klibbiga poppiga pastellkänslan från barndomen har plötslig börjat sippra tillbaka in i mitt medvetande. Sådär som det oundvikligen blir med gångna årtionden, efter att vi först har försökt förtränga dem tillräckligt länge.

Kanske det är nåt med avståndet. För de känns inte längre alltigenom pinsamma, de där åren i slutet av nittitalet, utan sympatiska och rent av stärkande.

Kanske det är därför jag har börjat lyssna på Spice Girls igen. Inte för att det är speciellt bra musik, men för att det är ett fenomen som har format mej och min syn på jämtälldhet djupare än jag trodde.

Flickenergin gav makt

Det är lätt att göra sej lustig över småflickors idoliserande av Spice Girls, att avfärda det som fånigt och ytligt. Det är ännu lättare att kritisera de bakomliggande strukturerna – Spice Girls var ju bara en produkt av kapitalismen och patriarkatet, en noga koreograferad grupp styrd av män som ville tjäna pengar. Oäkta. Plastig, i jämförelse med till exempel den punkiga Riot Grrrl-rörelsen. Rent kontraproduktiv, kan man hävda. Varför lyssnade jag inte på Bikini Kill, det skulle ha varit mycket mer trovärdigt.

Men jag var ett barn av min tid. Det var slutet av nittitalet, det var evighetslånga somrar på dammiga smågator i Borgå, det var jobbiga pojkar och funderingar kring den egna kroppen och fumlande osäkerhet. Och det var Spice Girls som nådde ut med budskapet om girl power åt mej, min syster och våra grannflickor – långt före vi visste vad feminism var. Det var Spice Girls som introducerade oss till den hisnande tanken om att det ÄR tufft att vara tjej.

Kultur- och genusforskaren Aino Tormulainen vid Östra Finlands universitet har undersökt girl power-fenomenet och intervjuat kvinnor i min ålder, som var barn och unga då Spice Girls var som störst. Hon bekräftar att jag inte är ensam om mina tankar. Många har, precis som jag, känt nån slags skam för sitt Spice Girls-intresse. Man visste att äldre kompisar eller vuxna tyckte det var löjligt. Samtidigt har de kvinnor hon talat med betonat upplevelsen av girl powerns styrka. Den väckte insikten om att också flickor kan vara stjärnor, som motvikt till den då rådande pojkbandstrenden.

- Senare har många av kvinnorna börjat se mer analytiskt på jämställdhetsfrågor och en del av dem kallar sej idag feminister. Det här var den första generationen som från barnsben fick lära sej att kvinnor har samma möjligheter som män. Girl powern bekräftade det, säger Tormulainen.

Vänskap och kreativitet

If you wanna be my lover, you gotta get with my friends, sjöng Spice Girls. Och det är hela essensen i girl powern. Sisters before misters, systerskap på ett självklart och okonstlat sätt.

Visst, den teoretiskt feministiska bakgrunden kanske saknades både hos de ursprungliga Spice Girlsen och deras fans. Och det är klart man kan kritisera Spice Girls som inkörsport i nyliberalistiska värderingar, konsumtionshysteri, utseendefixering, en individualistisk livssyn, osv. Västerländska medellkassungar (eller våra motvilliga föräldrar) lade ut en massa pengar på alla de prylar som den kommersialiserade girl powern gjorde reklam för. Vi var ju så lättpåverkade.

Också idag kritiseras unga flickors idolbeteende för att vara marknadsinriktat och utseendebetonat. Kulturhistorikern Heta Mulari, som har forskat i flickrollen inom populärkultur, påminner ändå om vikten av att lyssna på hur flickorna själva upplever det.

- Spice Girls väckte många kreativa sidor hos sina fans. Flickor grundade egna band, sjöng och dansade eller klippte och klistrade bildcollage, säger hon. Det var ett identitetssökande, men också en kollektiv kraft, något man gjorde tillsammans.

Sexualisering eller subjektskap

Så stolta vi var över våra platåskor och tighta neongröna jeans, så det pirrade i magen då vi smygsminkade oss med glitterögonskugga på vägen till skolan för pappa tyckte att vi var för unga för make up, så helhjärtat vi sjöng med i alla låtar på den blanka cd-skivan, if you want my future, forget my ass (de sjöng egentligen forget my past men vi kunde inte engelska så det kvittade), så ogenerat vi poserade och fotograferade varandra på bakgården, såg oss själva, varandra, flickorna – styrkan i det.

Vi hade fått våra första egna kameror. En ny makt. Makten att själva bestämma hur vi ville bli porträtterade. Det var en imitation av något vi såg på samlarbilderna av Spice Girls, en sexualiserad flickighet som många vuxna, kanske vi själva som vuxna, var rädda för. Samtidigt var det varken mer eller mindre än ett försök att hitta rätt, eller fel, i en viss sorts könsuttryck.

Våra fotosessioner var en lek med objekts- och subjektspositionen, en lek med hur vi såg oss själva och hur vi ville bli sedda. Vi iscensatte bilder av flickrollen. Det var en performans, i sann Judith Butler-anda. Fast det visste vi inte då.

Men det är orättvist att underskatta oss, att ta ifrån oss den makt och det subjektskap vi fick i och med Spice Girls. Vi var inga offer. Det var så äkta det kunde bli. För oss, just då, i slutet av nittitalet.

Aino Tormulainens forskning intygar att flickorna själva inte led av någon översexualisering. För dem, för oss, handlade det om rätten till våra egna kroppar.

- Många upplevde det befriande att inse att flickor får klä sej hur utmanande som helst, utan att någon får röra dem för det, säger hon.

Tormulainen påpekar ändå att samma flickor som var unga på 90-talet och inte hade några problem med Spice Girls sexighet, nu ur vuxenperspektiv själva kan förfasa sej över dagens avkäldda idoler. Kulturhistoriker Heta Mulari jämför misstänksamheten mot Spice Girls med den mot artister som Miley Cyrus idag.

- Jag vill inte uttala mej om hurdan Miley Cyrus är som förebild, men kritiken mot henne bottnar i samma nedlåtenhet mot flickkulturen, säger Mulari.

Bejaka din inre Spice Girl

I ett Finland drabbat av feministisk backlash, där kvinnoföraktet verkar genomsyra allt från regeringsprogram till kommentarsfält på nätet, saknar jag verkligen Spice Girls. För jag vill hävda att de gjorde mycket mer för jämställdheten än vad de har fått cred för. Vi har helt enkelt inte råd att förlöjliga Spice Girls och den generation som har vuxit upp med deras generiska poplåtar, eller någon annan flickkultur heller. Jag vill ha fler tuggummibubblor av positiv, lättillgänglig girl power.

Ifjol ordnade den feministiska teatergruppen Blaue Frau och ett gäng andra konstnärer en Spice Girls-kväll på Pop up art house i Helsingfors. Jag och mina vänner grävde fram våra gamla plastarmband och fyndade platåskor på loppis, likadana som vi hade haft som barn. Att stå omgiven av en massa svettiga och glittriga kvinnor på dansgolvet och fulskrika Wannabe var en oerhört helande upplevelse. Att bejaka våra inre Spice Girls, istället för att se ner på dem. Att vi var så många som kände nostalgin och gemenskapen. Det blev som en uppmuntran till oss själva som yngre. Det ÄR tufft att vara tjej, bland andra tjejer.

Lasso handlar den här veckan om Fans