Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Ny adress men samma mörker för Mathias Rosenlund

Från 2015
Uppdaterad 06.10.2015 10:27.
Mathias Rosenlund

I sin nya bok håller Mathias Rosenlund till i samma förortskvarter och stämningar, som i den stort omdebatterade debutboken. Det läsande Svenskfinland får nu lära sig att hitta till nya adresser, som Svallgränden 5, Myrbacka, Vanda.

De finns väl lite varstans i våra gömmor. Gamla skolådor fulla av bortglömda familjefotografier. De ruvar på oss i skrubbar och garderober, nere i källaren, kanske uppe på vinden. Bilderna bär på många berättelser, ljusa och mörka, tydliga eller fördolda.

Just en sådan skolåda hittade Mathias Rosenlund av en slump i ett klädrum. Han plockar ner den från hyllan och öppnar den. Bland hundratals gamla barndomsfotografier finns några som inte bara strålar glädje och soliga somrar. Bilder på lillebror Christian och armar fulla av skärsår. Sår han ser för första gången.

Från den stunden framåt får boken en ny riktning. Den växer.

bokpärm
Bild: Schildts&Söderströms

Men, hos Rosenlund fanns det tydligen kvar en annan text som först måste ut. Igen. Hans uppgörelse med klass, fattigdom och utanförskap. Om det som han ser som sitt arv.

Kopparbergsvägen 20.1

På de sista raderna i sin första bok, Kopparbergsvägen 20, lämnar Rosenlund sig själv och sina läsare i både ljus och mörker.

”Nu slår solen genom molnen igen. Solstrålarna ramlar hårt ner på åkern framför huset. Jag sitter fortfarande fast i det här vattnet som är djupt och mörkt.”

Vattnet blir bara mörkare och djupare i Svallgränden 5. Han upprepar sin tidigare, väsentliga, skildring av fattigt förortsliv i Myrbacka, Vanda.

Om hur hans drömmar och hans vardag sliter och drar åt olika håll. Om hur familjen kraschar. Om hur fattigdom knäcker självkänslan och dessutom går i arv från föräldrar till barn.

Och så finns litteraturen, skrivandet och en bildningsresa som ger mening men aldrig tycks ta slut.

Skyll dig själv

Rosenlunds tes i Kopparbergsvägen 20, att fattigdom går i arv i välfärdssamhället och smakar skit, föll inte precis alla läsare i smaken. En tämligen hätsk debatt fördes hösten 2013 på sina håll i Svenskfinland.

”Skyll dig själv”. ”Varför har du skaffat barn om du är fattig.” ”Flumma inte på med att studera litteratur.” "Fattig men dålig".

De utsatta och drabbade ska tydligen ännu veta sin plats. Känna skammen kring kinderna. Helst vara tysta.

förort
Bild: Schildts&Söderströms

I Svallgränden 5 riktar Mathias Rosenlund nu sin blick och längtan mot bildningen. Något han starkt märker att han saknar då han börjar studera litteratur på Universitetet. Precis som fattigdom är det här också en fråga om klass och om det hårda jobb som krävs för att kanske lyckas förändra läget för egen del.

En svettig Jakobsbrottning följer mot den evigt undanglidande bildningen. Målet, att duga i kulturkretsarna, byts ständigt ut mot känslan av att inte vara tillräcklig, av att känna sig underlägsen.

Hans fixering vid att bilda sig blir smått manisk.

”... det var mig själv jag ville konstruera när jag sökte fram nya böcker och nya författarskap. Det finns en bild för den jakt jag tillät mig själv att föras ut på: en hund som desperat försöker hugga tänderna i sin egen svans.”

Det finns en bild för den jakt jag tillät mig själv att föras ut på: en hund som desperat försöker hugga tänderna i sin egen svans.

Störst är allvaret

Bildningsresan får honom också att börja känna ett avstånd till sin bakgrund.

”... likt ett rakblad skär (bildningen) loss mig från min bakgrund, från mina två bröder och föräldrar.”

Något som en titt i skolådan med fotografierna snart kommer att blotta.

Rosenlunds röst är igen naken, ärlig, allvarlig och påstridig. Störst känns allvaret.

Det här är nämligen en mycket allvarlig bok med ett självmedvetet och envetet tilltal. Frågan är hur man som läsare kan handskas med det? Allvaret sipprar fram genom varje rad. Formen är långt rapporterande, vittnande och självreflekterande.

En annan bok

Efter drygt två tredjedelar byter sedan boken fokus. Den osedda brodern träder in med kraft. Christian med de långa ärren på handlederna. Här börjar en annan bok.

”Är priset för min bildningsgång att jag har försakat min bror och lämnat honom ensam med sin dödsångest? Nu görs jag om igen. Än en gång framstår bildningen som ett slags förbannelse som har trätt in och skiljt åt, i stället för att förena och sammanfoga.”

Är priset för min bildningsgång att jag har försakat min bror och lämnat honom ensam med sin dödsångest?

Mathias Rosenlund förbannar sina blinda fläckar och alla de åren han har misslyckat med att komma sin lillebror tillräckligt nära. Nära, för att kunna se och kunna fråga.

Natten, då bröderna tar sig igenom ytterligare en panikattack kantad av alkohol och självdestruktivitet, får i boken ett drag av ljus vändpunkt.

”Då kommer sorgen, den som jag måste vänja mig med om jag ska orka vara Christians bror.”

Kopparbergsvägen 20, Svallgränden 5, det läsande Svenskfinland får nu lära sig att hitta till nya adresser. Vi kan inte längre bara gå från Brändövägen 8 till Mariegatan 26. Rosenlund ger oss adresser vi inte kommer undan då det nya Finland blir till text.

Och nästa Rosenlundska adress rymmer kanske ”... plats för det ljus som finns, som måste finnas.”

Mathias Rosenlund, Svallgränden 5, Schildts&Söderström 2015.

Mer om ämnet på Yle Arenan