Milja Sarkola vill våga skriva det hon tänker och iakttar
För Milja Sarkola handlar skrivandet om att bli medveten om vad hon tänker och iakttar, och sedan våga verbalisera det.
Det är två minuter tills Milja Sarkola ska intervjuas om sitt arbete framför en publik, och jag frågar vad hon tycker om sådana tillställningar.
Fyra teatersamtal
Svenska Yle förmedlar under hösten fyra teatersamtal på Svenska Teatern i Helsingfors. Möt Sofia Aminoff, Milja Sarkola, Annika Tudeer och Akse Pettersson.
Artikeln om och samtalspodden från det första samtalet med Sofia Aminoff finns här, vi behover lyfta fram historiens marginaliserade kvinnor
- Det är nog nervöst, och kluvet, svarar hon.
- Jag berättar så mycket via mitt arbete och då tänker jag nånstans att arbetet talar för sej, att vad behöver jag förklara, är det ens bra att förklara. Men så tänker jag att det i processen finns intressanta skeden som jag tycker att är intressant att höra andra berätta om, så då borde jag väl också kunna göra det.
”Dramapodden”-samtal
Då hon inom ramen för höstsatsningen ”Dramapodden” berättar om sitt skrivande och regisserande, är hon försiktig och öppen samtidigt. Hon kopplar aldrig på någon autopilot, utan tar sig tid att hitta formuleringarna som hon kan stå för, tillåter sig att ta långa pauser mitt i ett resonemang.
Vi tar också ett par pauser för att lyssna på utdrag ur hennes två pjäser, debuten Perheenjäsen (2011) och Jotain toista (2015).
Dramapodden: Ur Milja Sarkolas "perheenjäsen"
Den inledande dialogen i Perheenjäsen är typisk Milja. Hon bryter teaterns illusion med att låta pjäsfigurerna agera som ”riktiga människor”, som kommenterar och förhåller sig till rollerna de ska spela.
Måste regissera själv
Milja Sarkolas dramatik bryter så många klassiska dramaturgiska regler, att det för henne har varit en förutsättning att hon regisserar sina egna pjäser själv – debuten Perheenjäsen säger hon sig knappast ens ha skrivit om hon inte hade vetat att hon också skulle regissera den.
- Jag hade en sån stark scenisk lösning i tankarna, och den blev tydlig först när jag regissera. Så texten blev egentligen färdig först i och med premiären.
Nittio minuter Milja Sarkola
Dramapodden: Nicken Nu: Milja Sarkola
När hon skrev debutpjäsen fick hon också hjälp av den norska författaren Karl Ove Knausgård, som då var aktuell med första delen av romaneposet Min Kamp.
- För mej handlar skrivandet om att bli medveten om vad jag tänker och vad jag iakttar, och sedan våga verbalisera det. Och Knausgård är jättejätte skicklig på att beskriva sociala situationer där man beter sej på ett sätt och känner nånting helt annat, men inte visar det. Det är en tematik som kommer mej väldigt nära.
När vi förbereder oss för det långa samtalet, berättar Milja också att Knausgård lyckades visa henne att vad som helst kan vara litteratur, att det inte finns några gränser, och att också det gav henne mod att skriva om det som hon funderade på.
Men också annars har romanen och prosaformen influerat henne.
- Då tänker jag också på publikkontakten, berättar hon.
- Att man i publiken ska lyckas komma lika nära sej själv och sina egna erfarenheter som jag som läsare kan komma med bra böcker. Därför använder jag mej av en sådan inre röst, en berättare, en slags intim röst. Det är från prosan som jag har lånat den.
- Det har säkert också att göra med att jag är regissör, själva scensituationen är för mej utgångsläget för en föreställning, jag tycker om att spela med att alla karaktärer är medvetna om att de står på scenen.
Undersöker roller och autenticitet
- Men tematiskt handlar det om ett större tema som intresserar mej, autenticitet och roller, det som inte är bundet vid en teaterscen utan som tangerar livet i allmänhet. Det var nåt jag hitta i Perheenjäsen, en ahaa-upplevelse, att det där att fadern är skådespelare också har en existentiell betydelse.
Det betyder något i relationen mellan dottern och pappan?
- Ja, och det innehåller en fråga för kvinnan i pjäsen. Vad är det att spela roller i livet, och finns det nåt egentligt jag. Hon påstår att hon är mera autentisk än skådespelarpappan, men så är det ju knappast.
Nästa pjäs blir på svenska, kanske
Efter Perheenjäsen har Milja skrivit pjäsen Jotain toista, också på finska.
Dramapodden: Ur Milja Sarkolas "jotain toista"
Nu talas det om att du skriver en pjäs på svenska. Stämmer det?
- Ja, men jag är helt i startgroparna ännu.
Dina två första pjäser hör ju på något plan ihop. Ska den kommande tredje pjäsen också göra det, så det blir en trilogi?
- Jag vet ingenting ännu...
Svarar Milja, och för första gången under det 90 minuter långa samtalet känns det som om hon inte skulle tala riktigt sant.
En detalj tillåter hon sig ändå att avslöja.
De finskspråkiga pjäserna har hon inte skrivit direkt på finska, utan på ett slags mischmaschspråk, ”för att det är så jag tänker, och jag skulle vara tvungen att liksom censurera mej själv om jag sku översätta mitt i själva skrivprocessen”.
Nu då hon skriver en svenskspråkig pjäs, är språket lika mischmaschigt. När hon har skrivit färdigt, blir hon alltså tvungen att översätta pjäsen till svenska.
När det blir aktuellt, vill hon däremot inte säga någonting om.
