"Laestadianismen binder ihop oss"
För fem år sedan gick laestadianerna i Jakobstads Fridsförening igenom en omtumlande period. Det kom fram att deras predikant varit pedofil i många år och deras andliga hem, Skutnäs Bönehus, syntes på många löpsedlar under svarta rubriker.
- Nyheten var gammal då, säger Sven Mäenpää som varit medlem i föreningen så länge han kan minnas.
- Predikanten hade varit död i 22 år, men barnen han förgripit sig på hade blivit vuxna och valt att gå ut med det som hänt i offentligheten.
I församlingen var det många som ville tysta ner det.
- Men det gick ju inte när det ändå hamnat i alla tidningar, säger Sven.
Vi ska komma ihåg att tro inte är något vaccin mot mänskans ondska.
Sven
Predikanten hade varit en auktoritet i församlingen och många hade också sett upp till honom som person.
- Dessutom berörde nyheten många av oss via släktskap, för att inte tala om att vi alla är syskon i tron.
Det kan inte hållas hemligt
Sven misstänker att rubrikerna blir större när den här typens saker kommer fram i den religiösa världen, än då det till exempel skett i en idrottsförening.
- Men jag förstår det också. Om en rörelse talar om moral och etik är det klart att mänskor förutsätter att man lever som man lär.
Enligt Sven var det också rätt att saken lyftes fram i ljuset, istället för att tystas ner.
- Ur kristen synvinkel är det en synd. Ur samhällelig synvinkel är det en kriminell handling. Det kan inte hållas i hemlighet.
Sven ville gå till botten med det så långt det bara gick, för att rensa luften och för att alla i församlingen skulle kunna gå vidare, som fria mänskor.
- Jag visste bara inte hur, säger han. Ämnet var svårt att tala om, men det berörde mig, för att jag är laedstadian i just den här fridsföreningen.
För både Sven och Sola Mäenpää är det en identitet att vara laestadian.
- Tron binder ihop mänskor, säger Sven. Det är från himlaljusets fader. Man går i söndagsskola när man är barn och när man växer, växer också tron och blir kär för hjärtat. Det är en identitet man aldrig kommer ifrån.
Stora familjer
Inom laestadianismen är det vanligt med stora familjer och både Sven och Sola har många syskon. Tillsammans har de också många barn.
- Tom, Åsa, Mats, Jan, Kim, Mika, räknar Sven upp och låter Sola fortsätta.
- Pia, Hans, Frank, Saul och tvillingpojkarna till sist, Tomas och Johan.
Ibland har Sola svårt att tro att hon fött så många barn.
- Att har jag faktiskt tolv? säger hon. Jag har ju fått dem en i gången.
Barnaskaran kom tätt. Den äldsta var 14 år då de yngsta föddes.
- Så det är klart att det var liv och rörelse, säger Sven.
- Men vi turades om med allt jobb, säger Sola. Alla hade sina städturer, matlagningsturer och gårdsjobb. Och barnen tävlade med varann, så det gick undan.
Nu när barnen är vuxna blir de över 60 personer när de ska träffas med den närmaste familjen.
- Med barn och barnbarn ryms vi inte i ett vanligt hem, säger Sven. Så vi hyr en sommarkoloni istället, där vi träffas några dagar varje sommar.
En resa in i Skutnäs Bönehus historia
Däremellan lever Sven och Sola ett betydligt lugnare liv på tumanhand, som pensionärer. Varje sommar åker de ut i Europa med husbilen, kör runt och tittar vart de hamnar.
- Det är skönt att komma bort och få ta dagen som den kommer, säger Sola.
En av deras senaste semestrar blev samtidigt en resa in i Skutnäs Bönehus historia, då Sven tagit med sig en bok på det svåra temat. Maijan tarina av Mari Leppänen och Johanna Hurtig handlar om en liten, laestadiansk flicka som blir sexuellt utnyttjad av sina storasystrars män. Eftersom den var på finska kunde inte Sola läsa den, men hon märkte att Sven blev berörd.
- Det märktes tydligt, säger hon. Tårarna trillade.
Senare har min mamma berättat att jag kom till vagnen då de var på väg till mötestältet. Jag hade gråtit hejdlöst och sagt att vi ska bege oss strax hem härifrån. Mina föräldrar hade ändå gått till stora tältet för att höra på predikningarna och lämnade mig ensam i vagnen.
Ur Maijan Tarina av Mari Leppänen och Johanna Hurtig, i översättning av Sven och Sola Mäenpää
Till sist blev Sola så nyfiken att hon köpte ett häfte och bad Sven översätta texten för henne, mening för mening.
- Vi satt uppe långt in på nätterna och när semestern var slut fortsatte översättningen hemma. Vi stannade ofta upp och pratade om det vi läste och till sist hade vi översatt hela boken.
Så småningom blev den också utgiven på svenska.
- Det blev bieffekten av vår läsupplevelse, säger Sven.
- Och vi hoppas ju att den kan vara till nytta för många andra också, säger Sola. Att mänskor kan få hjälp och stöd.
Enligt Sven kan boken hjälpa den som blivit utsatt att förstå sig på sig själv.
- Att man kan lära sig att leva med det man har upplevt och bli en hel mänska på nytt, säger han.
Men han tycker också att boken finns till för omgivningen.
- Den ger en chans att lyssna.
Man behöver inte alltid säga så mycket. Det räcker om den som har det svårt får berätta. Och någon orkar lyssna.
Sven
För både Sven och Sola Mäenpää har boken hjälpt dem att prata om saken, också i deras egen församling.
- Och idag upplever vi att vi har en fri och öppen församling, där vi också vågar prata om det som är svårt, säger Sven.
