Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Vetenskaplig publicering är stor business

Från 2015
Uppdaterad 19.10.2015 13:29.
Tuure Tammi är doktorand vid insitutionen för lärarutbildningen vid Helsingfors universitet

– Ibland undrar jag hur mycket forskarens arbete styrs av publicering istället för producera ny information eller delta i samhällsdiskussionen, säger doktorand Tuure Tammi.

Han kritiserar den viktigaste mätaren för forskningens kvalitet vid universiteten i dag – publicering. Hur mycket lyckas man publicera sig och var? Publiceringshetsen ifrågasätts nu av unga forskare.

Vetenskapliga tidskrifter har också en rankinglista och snacket går på institutionerna om i vilken klass tidning man fått sin artikel publicerad.

Doktorand Tuure Tammi vid Helsingfors universiteten har tillsamman med kollegan Anna Kouhia funderat på det här fenomenet.

Publiceringsjargong

De kallar diskussionerna kring publicering för ”Jufosnack”. Ordet kommer från finskans Julkaisufoorumi (Jufo) - alltså Publikationsforum - som är en instans som har till uppgift att utveckla klassificeringen av vetenskapliga publiceringskanaler.

– Det känns ibland som ett självändamål, detta att producera publikationer, säger Tuure Tammi.

Tuure Tammi menar att jufosnacket är vardag vid universiteten i dag. Sällan reflekterar man över att sättet att prata samtidigt spelar publiceringsbusinessen i händerna.

Tammi och kollegan Kouhia har själva publicerat en vetenskaplig artikel om sina funderingar. Där konstaterar de att forskning och speciellt doktorsavhandlingar i artikelform har blivit den form som rekommenderas från universitetens håll.

– Avhandlingen styckas upp i bitar, artiklar, och man förväntas publicera dem i internationella tidningar, säger Tammi.

Det har också betydelse vilken klassificering tidningen har. Publikationsforum klassificerar vetenskapliga tidskrifter i en tregradig skala enligt hur ansedda de är.

Pengarna hänger på publiceringen

Ett av de viktiga kriterierna för hur staten delar ut finansiering till universiteten är just mängden forskningspublikationer.

I den nya universitetslagen som trädde i kraft 2010 är kvalitet ett viktigt begrepp. Kvaliteten på universiteten mäts på olika sätt och påverkar finansieringen.

Statens finansieringsmodell för universiteten är en komplicerad karta. Pengarna delas ut enligt en lång rad kvalitetskriterier. Dessa kriterier är bland annat antalet examina och olika internationella nyckeltal.

Forskningens kvalitet mäts i främsta hand med hjälp av mängden publikationer. Speciellt i internationella vetenskapliga tidskrifter.

Finlandiavinnaren pekar på problemet

Finlandiapristagaren Jussi Valtonen skriver om publiceringspolitiken inom forskningsvärlden i sin bok He eivät tiedä mitä he tekevät, där en av huvudpersonerna, den framgångsrika amerikanska neurologen Joe Chayefski försöker bekämpa det stora vetenskapliga förlaget Freedom Media. Förlaget dikterar ensidigt villkoren för publiceringen av vetenskapliga artiklar och tvingar universitetens bibliotek att köpa alla deras tidningar, också de som är undermåliga.

Författaren Jussi Valtonen.
Bildtext Författaren och forskaren Jussi Valtonen kritiserar publiceringsbusinessen i sin bok

Valtonen beskriver en situation där publiceringen av forskning helt styrs av kommersiella intressen och ren marknadsföring kan publiceras som vetenskapliga reslutat.

Det är inte Joe Chayefski som avgår med segern i den här kampen.

Verkligheten är inte långt från fiktionen när det kommer till hur vetenskaplig kvalitet mäts i dag. Den viktigaste mätaren är publikationerna.

Forskning som ingen kan ta del av har knappast ett högt värde. Därför måste forskning publiceras. Men hur och på vems villkor det sker är en diskussion som även förs i universitetsvärlden i Finland.

De stora databaserna för vetenskapliga tidskrifter är kommersiella bolag och dyra sådana. Vetenskapliga tidskrifter som universiteten förväntas prenumerera på ges ut av multinationella förlag.

– Internationell publicering är stor business. Vi universitetsanställda skriver forskningsartiklar och skickar dem till vetenskapliga tidningar. Tidningarna publicerar dem och universiteten köper tillbaka tidningen till sina bibliotek, säger Tuure Tammi.

Det här innebär att universiteten på sätt och vis betalar dubbelt för arbetet. Först i form av lön för forskaren och sedan genom att köpa tidningen där forskningen publicerats.

Läs också: Kalla handen för universiteten