Ryska regimkritiker till Helsingfors bokmässa
När det stod klart att Ryssland är temaland på bokmässan i Helsingfors i år var det många som opponerade sig, bl.a. författaren Sofi Oksanen som förundrade sig över att man skulle ge den ryska regeringen en propagandaplattform i Finland.
Men Kristina Rotkirch, kulturjournalist, översättare och väl insatt i rysk litteratur, konstaterar att många av dagens mest namnkunniga regimkritiska ryska författare är på väg till Helsingfors bokmässa, bland dem Ljudmila Ulitskaja, Lev Rubinstein, Boris Akunin och Michail Sjisjkin. Dessa har alla i skarpa ordalag fördömt den ryska invasionen av Krim och händelserna i Ukraina.
Vilken typ av litteratur skriver man i Ryssland idag?
I Ryssland skrivs litteratur av vitt skilda slag, men det som verkar dominera utbudet i bokhandlarna i Moskva och S:t Petersburg är s.k. pulp fiction och det som jag skulle kalla för skräplitteratur såsom rosa romaner för damer, deckare och kriminallitteratur, fantasy …
Men visst ställer man också aktivt fram den s.k. seriösa och goda litteraturen i bokhandlarna, hur det är med försäljningen av dem har jag dock svårt att säga. Men några av de författare som kommer till bokmässan i Helsingfors kan sägas vara storsäljare i Ryssland, till dem hör bl.a. Ljudmila Ulitskaja och Michail Sjisjkin.
Trenden med dystopiska skildringar har varit stark under senare år, håller den fortfarande i sig?
I själva verket sägs det att den allra första dystopin skrevs av en rysk författare på 1920-talet, nämligen Jevgenij Zamjatin: Vi (på ryska: Мы) utspelar sig i en totalövervakad stad av glas i en förtryckarstat, och följer en man som kommer i kontakt med en hemlig motståndsrörelse. Zamjatins bok har för övrigt nyss utkommit i nyutgåva på svenska.
Under Sovjettiden var det omöjligt för författare att skriva dystopier. Men genast efter perestrojkan på 1990-talet började det dyka upp dystopier – några väldigt bra av t.ex. Ljudmila Petrusjevskaja och Aleksandr Kabakov, som också kommer till bokmässan. Kabakov har skrivit en massa annan litteratur också, men hans dystopiska skildring ”Utan återvändo” hör till det mest gastkramande jag läst, noterar Kristina Rotkirch.
Den dystopiska trenden har fortsatt att vara livskraftig under 2000-talet, och Kristina Rotkirch nämner år 2006 som ett intressant år när fyra av samtidens mest lysande författare gav ut varsin dystopi, nämligen Vladimir Sorokin, Dmitri Bykov, Olga Slavnikova och Viktor Pelevin.
Några av dem har fortsatt skriva i den genren, som t.ex. Vladimir Sorokin vars fyra senaste romaner mer eller mindre kvalar in som dystopier samtidigt som de givetvis är analyser av Ryssland idag, konstaterar Kristina Rotkirch.
Samhällskritik i formen av dystopi med inslag av science fiction är en tacksam form för att skildra ett samhälle i upplösningstillstånd, och detta gäller t.ex. alldeles uppenbart Vladimir Sorokins roman Tellurien som nyligen utkommit i svensk översättning av Ben Hellman. Där är såväl Europa som Ryssland i upplösningstillstånd och när Rotkirch samtalade med Sorokin under hans Finlandsbesök nyligen, sa han att han velat skildra de skräckelement som vi upplever omkring oss idag.
Sorokin förhåller sig aktivt till såväl den ryska historien som litteraturhistorien – något som många författare i Ryssland verkar göra idag?
De kan knappast undgå det, och det har i hög grad att göra med att Ryssland var så isolerat under Sovjetunionen. Detta har många goda sidor, t.ex. Sorokin har skrivit en roman som heter Snöstormen och som hela tiden leker med och refererar till den ryska traditionen.
Men detta har också en negativ sida: när jag läser många mainstream-författare i Ryssland idag - som förvisso skriver god och tematiskt intressant litteratur - är det trots allt som om man vistades i ett slutet rum, ett land där det inte finns någonting utanför gränserna, som om resten av världen inte fanns. Det har kanske delvis att göra med en tilltagande nationalism, men också med ett visst mått av självtillräcklighet som präglar den ryska kulturen idag, tror Kristina Rotkirch.
Självtillräckligheten och nationalismen i dagens ryska kultur syns på ett beklagligt sätt hos några ledande författare, så som den oerhört populära och prisade författaren Zachar Prilepin och den likaså populära Jevgenij Grisjkovetj, även kallad ”Rysslands Woody Allen”.
Dessa författare har båda kommit ut väldigt starkt mot Europa, och de säger att den bild som den liberala ryska intelligentian har är totalt falsk och att deras dyrkade Europa är en illusion och när de reser i Europa ser de tabun och förbud som gäller de flesta företeelser i samhället. Grisjkovetj har bl.a. sagt att Europa är en gammal man som inte vill erkänna att han förlorat både sin hjärna och sina muskler …
Finns det någon form av självcensur eller censur i den ryska litteraturen idag?
Inte när det gäller litteratur. När Vladimir Sorokin besökte Helsingfors nyligen upprepade han sitt mantra att litteraturen är det sista området inom massmedierna där det inte finns någon form av censur - men han tillade också ordet ”tillsvidare”.
Det kan knappast undgå någon som läser Vladimir Sorokin att notera hans rasande kritik av såväl dagens som tidigare ryska makthavare. Detta kan säkerligen inte passera obemärkt i maktens korridorer Kreml heller: hur kommer det sig att han får skriva ifred?
Litteraturen i sig anses vara ofarlig. Om Sorokin skulle uppträda på rysk tv, vilket han inte får göra, skulle det vara en annan sak. Utomlands har Sorokin dock inte dragit sig för att låta trycka kritiska artiklar eller uttala sig kritiskt i offentligheten, men dessa artiklar har inte nått, eller noterats, av de ryska makthavarna. Sorokin har bl.a. sagt att den maktstruktur som Ivan den grymme skapade och som förstärktes av Stalin fortfarande existerar i dagens Ryssland …
Den Helsingforsaktuella författaren Lev Rubinstein är också en aktiv samhällsdebattör och uttalat regimkritisk sådan, anses inte han heller vara farlig?
Lev Rubinstein är en oerhört intagande och charmig person, vilket kan vara en delorsak till att han slipper undan en del kritik. Men inte heller Rubinstein får uppträda på rysk tv.
Men visst har Rubinstein också fått utstå kritik, och om man går in på en obehaglig webbplats som ”Пятая Колонна” (Femte kolonnen) möter man bilder av både Lev Rubinsten och Ljudmila Ulitskaja där de kallas för patologiska russofober. Man uppmanar dem att frånsäga sig sitt ryska medborgarskap och snarast återvända till sitt etniska fosterland Israel. Det har t.o.m. förekommit demonstrationer utanför bokhandlar där man yrkat på förbud för att sälja böcker av dessa s.k. femtekolonnare.
Hur ser man på ryska författare som bor utanför Ryssland, är det lättare för dem att förhålla sig kritiskt?
En författare som Michail Sjisjkin har t.ex. blivit väldigt starkt kritiserad i Ryssland, och det skedde redan innan han började med sin kritik av Putinregimen. Man sade bl.a. att en författare som bor utomlands inte kan skriva en rysk roman.
När Sjiskjin för några år sedan vägrade att delta i en officiell rysk delegation till en bokmässa i New York med motiveringen att han inte ville representera Putins Ryssland kallades han för femtekolonnare och ingen riktig ryss. Numera har Sjisjkin mer eller mindre helt och hållet flyttat sin tyngdpunkt till Schweiz. Han kan besöka sitt forna hemland, men det skulle antagligen vara svårt för honom att bo i Ryssland. Han har också själv sagt att det skulle vara omöjligt för honom att leva i ett land fullt av hat.
Helsingfors bokmässe-aktuella Roman Sentjin är en författare som representerar en annan stark trend i den ryska litteraturen idag, nämligen nyrealismen som öser ur arvet från den klassiska 1800-talsrealismen och kombinerar detta med samhällsanalys och -kritik.
Sentjins roman Familjen Joltysjev utspelar sig på landsbygden i Sibirien, därifrån Sentjin själv kommer. När jag läste boken för fyra-fem år sedan tänkte jag att den aldrig kommer att översättas till svenska eftersom den är så svart. Den påminner om en grekisk tragedi där man följer familjens förfärliga väg mot undergången.
Sentjin har ett socialt samvete och han skriver väldigt direkt, s.k. kodakprosa, mycket konkret utan några stilistiska broderier. Den här boken ger nästan en mer konkret och skrämmande bild av de människor som råkar illa ut i dagens Ryssland än den hyllade och prisade filmen ”Leviathan” av den ryske regissören Andrej Zvjagintsev.
Till skillnad från Zvjagintsev, som blev stark kritiserad av den ryska kulturministern, har Sentjins roman passerat rätt obemärkt. Romaner utspelar sig helt enkelt i ett annat sammanhang, tror Kristina Rotkirch.
Man kan också fråga sig hur författarna ser på den censur och de förbud mot svordomar och könsord som president Vladimir Putin införde i juli 2014 i på film, tv, teatrar och i massmedierna. Då gav man också påbud om att de böcker som innehåller svordomar måste utrustas med en varning på pärmen.
Enligt Kristina Rotkirch verkar det som om litteraturen trots allt utgör ett undantag också i detta sammanhang:
-Grovryskan är ett såpass väsentligt inslag i människornas vardagsdialog, så ho vet hur de skulle klara sig utan den!
' /%3E%3C/svg%3E)
