Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Stöd när dödsstämpeln sitter i pannan

Från 2015
Inga Lassfolk-Herler
Bildtext Inga Lassfolk-Herler hjälper kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det gör hon genom att vara stödperson på Österbottens cancerförening.
Bild: Yle/Sofi Nordmyr

För 25 år sedan insjuknade Inga Lassfolk-Herler i bröstcancer. I dag är hon stödperson åt kvinnor som drabbats av bröstcancer.

1990 var Inga Lassfolk-Herler 39 år gammal och hennes son var 1,5 år. Hon ammade länge och det var i samband med det som hon upptäckte en knöl i ena bröstet.

- Jag gick till läkaren och sa att jag har någon knöl här. Läkaren ville genast göra mammografi men jag tyckte inte att jag hade tid. Läkaren insisterade och man hittade något men inte direkt att det var cancer.

I augusti 1990 opererades Lassfolk-Herler. Under operationen gjordes en patologisk undersökning och hennes ena bröst opererades bort.

"Jag trodde att jag skulle dö"

Perioden med cancern var psykiskt tung för Lassfolk-Herler.

- Man tror ju att man dör. Det är det som är stämpeln i pannan att nu dör jag.

Främst var det tungt för Lassfolk-Herler eftersom hennes son var så ung vid tidpunkten.

Hon tog sig genom perioden med stöd av familjen och nära och kära. Hon hade också stöd av en stödperson från Österbottens cancerförening.

Levde i etapper

I tio år gick Lassfolk-Herler på kontroller. Efter elva år friskförklarades hon.

- Inför varje kontroll började jag tänka extra på allt jag gjorde. Oho, nu hostade jag, kanske det har spritt sig till lungorna nu.

Hon tog sig genom perioden genom att ställa upp delmål. Målen kunde vara när hennes son skulle börja skolan, konfirmerad och få studenten.

- Man söker etapperna, att bara jag lever så pass länge.

I dag tänker Lassfolk-Herler sällan på cancern. Tankarna kan komma om hon hör om någon i sin närhet som fått cancerdiagnosen.

Lyssnar på andra cancerdrabbade

När Lassfolk-Herler hade cancer började hon träffa en stödperson från Österbottens cancerförening.

- Vanligtvis träffas man kanske en eller två gånger. Vi träffades några gånger och till sist började hon förbereda mig på att ta över som stödperson.

Som stödperson är det viktigt att lyssna och att kunna ge råd utgående från sin egen erfarenhet. Idag är det mer sällan som någon kontaktar Lassfolk-Herler.

Det kan dels bero på att det ändå är så pass länge sedan som hon hade cancer. Men också att det i dagens läge är så vanligt med cancer och det i familjen eller i närheten finns någon som haft cancer som man kan prata med.

Lassfolk-Herler säger att det ändå är viktigt att stödpersonsverksamheten fortsätter. Nära och kära är oftast starkt känslomässigt berörda. En stödperson är en neutral lyssnare.

- För en tid sedan ringde en dam till mig för att fråga om jag lever ännu. Hon hade hört av sig till cancerföreningen och velat komma i kontakt med någon som överlevt.

Till de som drabbats av bröstcancer har Lassfolk-Herler en uppmaning.

- Ta kontakt med en stödperson så du får prata. Det är viktigt att få prata genom det, vinkla det, få ut sina känslor och sin ångest. Vi vill att det ska kännas lättare efteråt men vi kan inte lova något.