Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Inget neonljus och dunkadunk i Oblivias rejvperformance

Från 2015
Uppdaterad 12.10.2015 15:38.
Rejvdans i tystnad på Oblivias performance på Mad House
Bildtext Rejvdans i tystnad på Oblivias performance på Mad House

Förra gången jag var på någonting som liknande en rejvfest var för över tjugo år sedan. Platsen var en övergiven industrilokal utanför Berlin.

Stämningen var uppslupen, musiken dunkade i kropparna, och de psykedeliska ljusmönstren dansade tillsammans med publiken när klockan närmade sig gryning och en känsla av frihet och framåtrörelse låg i luften.

Förutom diverse skandalrubriker har det varit ganska tyst kring rejvkulturen under de senaste åren. Men visst lever den och frodas - inte minst musiken. Det visar bland annat festivalen Weekend i Helsingfors som växer för varje år.

Långt ifrån klassisk rejv

Nu har den genreöverskridande performance-gruppen Oblivia plockat upp rejvet som genre för att göra något helt eget av det. I den fjärde delen om postmodernismen ­MOPMA 4 (Museum of Postmodern Art)­ bjuder de in till sin version av rejvfest i föreställningen The Rave, som hade premiär i lördags.

Föreställningen är en del av den pågående festivalen Mad Houses andra säsong. Det är ett slags anti­rejv som vi får ta del av under den 2,5 timmes långa föreställningen. På flera sätt är det så långt ifrån ett “klassiskt” rejv som man kan komma.

Via en live­stream på en enorm filmduk ser vi skådespelarna/ dansarna Annika Tudeer, Timo Fredriksson, Anna­-Maija Terävä och Juuso Voltti i ett upplyst och vitmålat litet rum. De dansar, skuttar, hoppar och viftar var och en för sig genom hela föreställningen. Publiken följer dem från ett annat nedsläckt rum.

Inga ljud hörs

Vi hör ingen musik eller andra ljud förutom några klickljud som kommer vid ett par tillfällen. Överhuvudtaget är detta en väldigt tyst föreställning. Det enda som hörs är publikens ljud – skrap med stolar, hostningar, emellanåt ett skratt eller en gäspning, någon klickar med sin telefon, reser sig, smackar.

Jag har inget emot tystnad, långsamhet, det repetitiva, men här skapar frånvaron av musik - eller förväntan om hög discomusik - snarare en kylig, uttråkad stämning som lägger sig som ett tungt lock över föreställningen.

Ibland går någon av skådespelarna ut ur det lilla rummet för att lite senare komma tillbaka och dansa vidare. Varför? För att ta en drickpaus, för att vila? Inga svar, bara frågor. Detta är så långt ifrån ett “klassiskt” rejv som man kan komma. Inga ljusstavar, inga neonfärgade alvhuvor, ingen dunkande musik, ingen interaktion.

Istället bär de medverkande helt vanliga gymnastikkläder som efter ett par timmar dryper av svett. De verkar inte heller euforiska eller upplyfta. Istället är de tämligen sammanbitna, avskurna från både varandra och publiken, var och en i sin klaustrofobiska värld.

Rejvdans i tystnad på Oblivias performance på Mad House
Bildtext Rejvdansarna dansar sig svettiga. Frågan är vad de vill säga?

Ingen gemenskap genom dansen

Rejv är uppbyggt på kollektivism och sammanhållning, såsom det är med subkulturer. Man känner igen sina likar med hjälp av kläder, symboler, tecken och nickar igenkännande när man ser dem.

Genom dansen frigörs energier och kroppar som talar med andra kroppar genom ordlös rörelse. I The Rave är intrycket snarare slumpmässigt, att de skulle kunna vara vilka som helst, att de egentligen inte tycker om dansen, sina kroppar, att de är tvingade till detta.

De förstärker känslan av kyla och tomhet - att det här i själva verket är fullständigt meningslöst och att vi i publiken, som snällt sitter kvar, inte är smarta nog att förstå det. Att vi bokstavligen blir förda bakom ljuset där vi sitter i mörkret.

Viktiga frågor utan problematisering

Genom The Rave säger sig Oblivia lyfta upp frågor om hur framtidens föreställningar kan ta sig uttryck för att minska på våra ekologiska fotavtryck som turnerande medför. Kan man ändå vara en del av en internationell global konst ­och teaterscen? Ytterst intressanta och framförallt viktiga frågeställningar som varje artist oavsett vilket område man än jobbar inom bör fråga sig, men framför allt också svara på och arbeta för.

Tyvärr problematiserar inte alls föreställningen det som den lovat att göra, mer än att vi får veta att den samtidigt också kan ses i Austalien och Berlin. Frågan är dock vad vi i publiken ska göra med den informationen? För det ges ingen koppling till de andra som tittar, ingen kollektivism av typen "hallå Berlin, tittar ni också?"

Publiken får ta saken i egna händer

När jag lämnar lokalen får jag känslan av att ha blivit utsatt för ett experiment. Att vi har blivit granskade och bedömda för hur vi reagerar på en sådan här tom, enformig anti­rejv-föreställning, där våra uppfattningar om eller erfarenheter av rejv kom på skam.

Efter ett par timmar går några ur publiken upp och börja dansa framför skärmen, bara för att bryta tristessen. Antagligen är det just det vi måste göra för att komma ur postmodernismens relativism. Ta saker och ting i egna händer för att få till en förändring och komma ur våra konformistiska bubblor. Söka och kräva fördjupning och svar.

I Oblivias performance The Rave dansar skådespelarna i flera timmar
Bildtext Inget neonljus i denna rejv-performance

För vi behöver inte utkast till frågeställningar om alltings relativitet eller upplösning i en slags post-postmodernistisk anda. Snarare samhörighet, fördjupning och diskussioner, oavsett vilken form det än tar. Inte - som i The Rave - kylig tystnad där vi går eller dansar tranceliknande omkring var och en i sin ljusa eller mörka bubbla.

Text: Ylva Larsdotter