Från nordiskt litteratursamarbete till att svenskan så smått mobbas ut

Litteraturvetaren och journalisten Maria Schottenius beskriver fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria som ett barfotaprojekt medan männen lagade mat. I dag är hon glad över att det i sin helhet inom en snar framtid blir tillgängligt på nätet.

Har du märkt att fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria numera finns i webbformat? Fram till 2016 är det meningen att det skall byggas ut med en ny del, huvudsakligen av danska krafter.

Detta fick mig att komma ihåg hur mycket det skrevs när de fem fysiska böckerna kom ut på 1990-talet. I dem kan man alltså läsa om tusen år av litteratur berättad, sjungen och skriven av kvinnor.

Över åttahundra författare upp i ljuset

Det gällde alltså beskrivningar av kvinnliga författarskap ända från 1000-talet fram till och med 1990-talet. Ett hundratal kvinnliga litteraturforskare från hela Norden medverkade.

I förlagstexten för banden konstaterades då att existerande litteraturhistorier berättar historien om männens litteratur och mycket litet om kvinnornas, som bara framträder som enstaka exempel utan litterärt samband. Detta sades ge bilden av att stora författare var lika med manliga författare.

De kvinnliga litteraturvetarna ville alltså få ett slut på litteraturhistorier som betraktar manliga författarskaps idéer, teman och estetik som norm för litteraturens utveckling. En ny kanon var vad de ville få till stånd.

Tidigare uteslutna

Som exempel kan vi ta Emilie Flygare-Carlén som i tidigare litteraturhandböcker har förbigåtts eftersom hennes verk har uppfattats som för populärlitterära, utan högre litterärt värde. Här fick hon nu hela åtta sidor till sitt förfogande.

Yvonne LeZer och Ebba Witt-Brattström skrev om Flygare-Carlén som en ”litterär förmoder” till det moderna genombrottets kvinnolitteratur. De lade tyngdpunkten på hennes litterära teknik och tematik och kom så med en ny syn på kvaliteten i författarskapet.

Litteraturhistorien blir ”sig aldrig mer lik” formulerade litteraturvetaren Åsa Arping sig i tidningen Barometern när alla fem banden - det sista bibliografiskt - hade publicerats 1998. Mottagandet var överväldigande positivt.

Med mord i blicken

Men bandens existens ifrågasattes också, som till exempel av Lars Lönnroth i Svenska Dagbladet 1993. Han gav en känga åt vad han uppfattade som snudd på feministisk fanatism:

-Att kvinnorna till varje pris måste ha sin egen litteraturhistoria har på sistone blivit en allmänt omfattad trossats, energiskt predikad i massmedia av feministiska prästinnor med glöd i stämman och mord i blicken.

Maskulina pundhuvuden

Verkets kritik av den manliga vetenskapstraditionen väckte också ett lätt raljerande. Om det första bandet skrev Björn Nilsson samma år i Expressen:

-Ty värdet med denna upptaktsvolym är inte enskilda texter utan de sammanhang som inte ens ett maskulint pundhuvud eftervart kan undgå att ana sig till.

Tänker mig att herrarna främst ville formulera sig vitsigt. Och det lyckades de ju på sitt sätt med eftersom jag citerar dem ännu här.

Storartade författarskap

Kulturjournalisten och litteraturvetaren Maria Schottenius var en av redaktörerna för banden om den moderna kvinnliga litteraturen. När jag ber henne nämna några av de nordiska författarskap som ligger överst för henne, svarar hon:

Kerstin Ekmans, som hon kallar ett storartat författarskap. Schottenius har också skrivit en avhandling om det. Andra hon nämner är Kirsten Thorup i Danmark och också Monica Fagerholm i Finland tycker hon mycket om.

Nu finns dessutom den danska författaren Josefine Klougart, som Schottenius vill lyfta fram i dag.

Nordiskt kontra internationellt

Schottenius vill gärna tro att det fortsatt i dag finns en gemensam nordisk litteratur. Vi har överlag så väldigt mycket gemensamt i Norden, påpekar hon och konstaterar att hon vid sidan av annat väldigt gärna läser nordiska författare.

Det ligger inte en motsättning mellan intresset för det nordiska och ett stort internationellt engagemang, slår Schottenius fast. Tvärtom är vi broder och systerfolk med en stor gemensam historia. Så vi har väldigt mycket att vinna på att lära oss mera om varandra, säger hon.

Svenskan mobbas ut

Plötsligt under vårt möte lyfter Schottenius också upp det som hon kallar: ”… det här problemet man har nu i Finland med att svenskan lite granna håller på att mobbas ut ur kulturen”. Hon säger att det är både sorgligt och tråkigt när man ska göra sig av med någonting som finns.

Då är det bättre att lära sig mer, än att säga, nej – det där vill vi inte ha att göra med. För det finns en sådan rikedom i den finlandssvenska kulturen och litteraturen med storslagna författarskap, slår Schottenius fast.

Det vore väldigt synd om det inte togs tillvara i Finland. Och i Sverige, tillägger hon och säger att vi här har ett gemensamt ansvar att bry oss om och läsa de finlandssvenska författarna.

Högintensivt samarbete

Om sin medverkan i projektet den Nordiska kvinnolitteraturhistorien säger Schottenius att det var:

-Ett helt fantastiskt och speciellt jobb.

Det var ett arbete som ledde till att vi via kvinnolitteraturhistoria har möjlighet att få syn på också ett annat samhälle. Enligt Maria Schottenius är det ett samhälle som inte är lika våldspräglat utan det handlar mera om känslor, hem, moderskap och barn.

Massgrav grävts upp

Rent ekonomiskt blev projektet möjligt främst tack vare pengar från Nordiska Rådet och Föreningen Norden. Medlen möjliggjorde konferenser där kvinnliga litteraturforskare från hela Norden drog upp riktlinjerna gemensamt.

När pengarna sedan var slut, förvandlades arbetet till ett barfotaprojekt där männens insats också blev än viktigare i fråga om markservicen, konstaterar Schottenius. Hon säger att det var nordiskt samarbete på högintensiv nivå.

Maria Schottenius säger också att det var ett enormt arbete, ett arbete som har liknats vid en massgrav:

Kulturklipp video: Massgraven som grävdes upp

Programmet är inte längre tillgängligt