Den irakiska staten dog med IS

Den irakiska nationalstaten har fallit samman under Islamiska statens (IS) framfart, säger Irak-experten Gareth Stansfield till Svenska Yle.

Landet och dess folkgrupper är mer splittrade än någonsin tidigare, och det finns knappast någon som ens vill ena landet längre.

– Jag tror att den Islamiska statens framfart har konsoliderat tre distinkta de facto självständiga enheter - och har gjort slut på det irakiska nationella projektet, säger professor Gareth Stansfield vid universitetet i Exeter.

Redan innan IS invaderade och skapade sin enklav knakade Irak i fogarna under sekteristiska, etniska och politiska konflikter.

Säkerhetsläget blev allt sämre och landets politiska tillstånd ett kaos av gräl både mellan och bland sunni- och shiapartier.

Hela läget komplicerades än mer av det alltid närvarande terrorhotet och av de kurdiska ledarnas konstanta hot att utropa sitt autonoma område självständigt.

"Nu är splittringen klarare"

Stansfield säger ändå att läget i Irak åtminstone på ytan är klarare än tidigare.

Irak har efter Islamiska statens framfart splittrats enligt klara etniska, politiska och sekteristiska skiljelinjer, troligen för gott.

– De nya enheterna är sunnimuslimska Islamiska staten, som har visat sig vara både hållbar och varaktig, den kurdiska regionen och så officiella Irak, alltså shiastyrda Bagdad-Basra, säger Stansfield.

IS lade under sig de områden som gruppen nu kontrollerar med våld, men det kurdiska områdets självständighet är inte mindre bara för att processen har gått utan väpnad konflikt med Bagdad.

Stansfield säger att även om den kurdiska regionen inte har utropat sig självständig, är området ekonomiskt, politiskt och militärt helt frånkopplat Bagdad.

Irakiska Kurdistans ledare i Erbil behöver inte längre ty sig till shiaregeringen i Bagdad för någonting, säger Stansfield.

– Och det finns nästan ingen interaktion mellan de här tre enheterna. Erbil och Bagdad diskuterar IS, men utöver det finns det just ingen kontakt. Och frågan är då under vilka omständigheter de här tre enheterna ska kunna förenas. Eller kommer de någonsin att kunna göra det? Irak är helt förändrat jämfört med maj 2014 och ju längre tid som går desto mer rör de här enheterna sig ifrån varandra, säger Stansfield.

Den gemensamma fienden för inte parterna närmare varandra

- Även om man kanske skulle tro att en gemensam fiende skulle föra de kurdiska ledarna och shiaregeringen i Bagdad närmare varandra är det tvärtom så att Erbil förs allt lä- ngre från Bagdad. Det kurdiska ledarskapet talar officiellt mycket om att IS är en fiende som ska besegras. Och IS är så klart kurdernas fiende. Massvis med kurdiska Peshmergakrigare har dött i striderna. Men ur ett bredare taktiskt, strategiskt perspektiv stärker IS faktiskt det kurdiska ledarskapets position, säger Stansfield.

Stansfield säger att de kurdiska styrkorna i kriget mot IS har lyckats ta kontroll över långt större områden än vad de någonsin lyckades göra i förhandlingar med Bagdad.

Fronten mot IS går faktiskt rätt långt enligt de gränser kurderna målade upp då de bara drömde om en egen stat, enligt gränser som ansågs vara önsketänkande.

Dessutom har de lyckats vinna internationell legitimitet genom sin ihärdiga kamp mot IS:s invasion.

– Eftersom kurdiska Peshmergakrigare står på fronten mot IS tvingar det omvärlden att tala direkt till kurderna, att ge dem vapen och att ta dem på allvar. Ingen talar nu ens om någon nationell enighet eller försoning med Bagdad. Så länge hotet från IS finns legitimeras kurdledarnas ställning och samtidigt tvingas omvärlden att blunda för deras avigsidor.

Om IS då skulle besegras eller falla samman?

– USA och Västeuropa skulle börja trycka på för att föra kurderna närmare Bagdad igen, och kurderna skulle tvingas dela sina oljeintäkter med Bagdad igen och de omtvistade områdena man nu kontrollerar skulle igen bli föremål för förhandling på ett sätt kurderna inte skulle gilla. Allt det händer om IS besegras, medan deras ställning stärks om IS finns kvar, säger Stansfield.

Kurderna saknar både politiska motiv och militär förmåga

De kurdiska Peshmergkrigarna lyfts ofta i väst upp som den styrka som ska driva tillbaka islamiska staten, men Stansfield anser att kurderna förutom politiska motiv också saknar militär förmåga att göra det.

– Så sent som i augusti fick Peshmerga inte bara se sig besegrad på slagfälten utan Kurdistan blev nästan invaderat av IS. Och sedan dess har inte så värst mycket förändrats. Kurderna kan strida väl i kurdiska områden men i arabiska områden blir allt mycket svårare för dem. Kurdstyrkorna är nog inte militärt i skick för att besegra IS, åtminstone inte ännu, säger Stansfield.

Stansfield ser det som önsketänkande att tro att någon irakisk styrka skulle kunna besegra IS i Irak.

Den irakiska armén visade sig vara till och med svagare än befarat och de frivilliga shiamiliser som har satts in i striderna är inte en särskilt effektiv styrka.

– Med rätt få krigare lyckades IS hålla Tikrit mycket länge och orsakade shiamiliserna stora förluster. Varken i Ramadi eller i Falluja har man lyckats driva tillbaka IS. Så tanken att de skulle kunna driva ut IS ur miljonstaden Mosul, där de har haft ett helt år på sig att planera försvaret, är rätt ut sagt skrattretande.

Shiaterritorier, men inte längre

Shiamilisernas vilja att strida sträcker sig heller knappast bortom områden som anses viktigt för shiabefolkningen.

IS brutalitet och det stöd gruppen fick från de lokala sunnitiska stammiliserna har slagit hål på tanken om ett Irak att försvara, säger Stansfield.

– Om IS åstadkom något i fjol var det att slå sönder tanken om ett gemensamt Irak att försvara, genom massakrerna på shiiter i Camp Speicher, Tikrit och Nineve. Efter det ser varken shiabefolkningen eller ens politikerna längre på läget som en fråga om Iraks nationella integritet. Den tanken existerar inte längre, vilket man också kan förstå, säger Stansfield.

Varken säkert eller stabilt

- Men trots att Irak nu har delats i tre enheter betyder de inte att de här enheterna ens internt är stabila, påpekar Stansfield.

Varje enklav har sina egna pågående eller potentiella dispyter som också snabbt kan blossa upp i våld.

Därför ser han också skeptiskt på den finska statens planer på att förklara stora delar av Irak tillräckligt som säkra områden dit asylsökande kan skickas tillbaka.

– Till och med i Kurdistan ser vi demonstrationer som ingår i maktkampen där folk dödas. I Bagdad ser vi hela tiden tvister till och med inom regeringspartiet, och om Islamiska staten försvagas någonstans kommer det genast att uppstå strider om att fylla maktvakuumet. Så det är inte ens så enkelt att säga att kurder, sunniter och shiiter kan skickas tillbaka till sina respektive områden. Man måste se på mycket lokala förhållanden och då är det svårt att ha någon heltäckande politik för hela Irak, säger Stansfield.