Hbtq-unga i Nuuk eller minkfarmare i Österbotten?

Blir det en grönländsk roman om fem hbtq-unga i Nuuk eller en lyriksamling som kretsar kring frågor om tradition och modernitet i en samisk kontext? Eller blir det en roman som utspelar sig bland minkburar i en österbottnisk småstad eller en roman om en kvinna som tvingas övernatta i skogen sedan hon gått vilse?

Tisdag kväll (27 oktober) står det klart vilken författare som tilldelas det prestigefyllda Nordiska rådets litteraturpris 2015.

Efter att ha tillbringat ett antal veckor med de nordiska priskandidaterna känner jag mig både upplyft och en aning mer insatt i vad det vill säga att vara ung och hbtq på Grönland, vad det innebär när en stad blir utan fiskekvoter, eller hur det kan gå till när man dödar en häst.

Det är dock svårt att tala om tydliga trender i årets skörd av nominerade verk, däremot finns det en del röda trådar som binder en del verk samman och en del tematiska likheter mellan en del av kandidaterna.

Om att vara homo på Grönland

Nordiska rådets litteraturpris har hittills aldrig gått till en författare från Grönland.

Årets grönländska kandidat är Niviaq Korneliussen med debutromanen Homo sapienne – en banbrytande roman som skildrar fem grönländska hbtq-ungas vardag i Nuuk, en vardag fylld av längtan efter kärlek och ett försök att hitta, och skapa, sin egen sexuella identitet.

Platsen vi befinner oss på är Nuuk, men platsen i sig spelar ingen större roll. De känslor av skuld, skam, längtan, förälskelse, svek, tvivel och saknad som ungdomarna drabbas av och bär på är universella – också oberoende av om man är hetero eller homo.

Läs mer om Niviaq Korneliussen och om att vara homo på Grönland på Svenska Yles webb:

Starka danska kvinnor

I maj skapade den danska språkvetaren Mette Høeg en debattstorm i det danska litteraturlivet när hon i en artikel i danska Weekendavisen hävdade att den danska litteraturen lider under kvinnlig dominans och att framför allt de unga kvinnliga danska författarna är ointressanta och navelskådande. Mette Høeg är irriterad över att de kvinnliga författarnas subjektiva erfarenheter favoriseras och tematiseras i överflöd i den danska litteraturen idag.

Høeg pekade också ut Forfatterskolan i Köpenhamn som boven i dramat som enligt henne utbildar alltför många kvinnliga författare ”der gør dem i stand til at tilføje deres trivielle barndomsminder et skin af dybde og kompleksitet og deres pølsenormale forhold til ungdomskæresten et udtryk af drama og farlighed”.

Det är ett obestridligt faktum att en stark generation kvinnliga författare dominerat den danska litteraturscenen under senare år, och att dessa också håvat in ett flertal tunga litterära pris.

Här kan man nämna författare som Naja Marie Aidt (som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris år 2008), Kirsten Hammann (nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2005), och Helle Helle, som var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2009, och som är nominerad i år för romanen Hvis det er.

I detta sammanhang kan man också lyfta fram två andra starka danska kvinnliga författare, nämligen Ida Jessen som varit kandidat till Nordiska rådets litteraturpris år 2010 och år 2014, och Josefine Klougart, som också varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris två gånger, år 2011 och år 2012.

Pia Juul inte att förglömma, som är kandidat till Nordiska rådets litteraturpris i år med lyriksamlingen Avuncular – som inleds med frågan vad en onkel är för att sedan vidga frågan till att omfatta vad det ”onkelaktiga” kunde tänkas bestå i eller definieras som. Och vad är ”onkelkänslan” – är det en vilja att omfamna eller framkalla en känsla av trygghet, av barndom – eller minnen av krig och död?

På svenska har vi två ord, nämligen farbror eller morbror för att klargöra om personen ifråga är bror till mor eller far, men på danska (och norska) talar man ofta bara om ”onkel”.

I Juuls diktverk myllrar det av onklar – både egna släktingar och andra onklar, så som ”Mon oncle Jules” i Guy de Maupassants novell, onkel Tom i Harriet Beecher Stowes roman om slaveriet i USA eller den amerikanska propagandafiguren Uncle Sam.

Onklarna visar sig spänna över hela spektret: här finns den trygga onkelarmen som håller en flytande i simbassängen och soldatonkeln som aldrig blev sig själv efter hemkomsten från kriget, onkel Frankie (Frank Sinatra) som sjunger om månen medan man sitter i ett tåg som blivit försenat eftersom någon begått självmord genom att hoppa ner framför det, onkel Emil som lyckades fiska upp mors vigselring ur kloaken och så onkeln som pratade i falsett och alltid snöt sig i en vit tygnäsduk.

Danmarks andra kandidat i år, Helle Helle, är aktuell med berättelsen Hvis det er som börjar med att två personer hart när bokstavligen springer in i varandra på löpbanan i de stora jylländska skogarna.

Den ena är en van löpare med pannband och träningsjacka knuten runt midjan, medan den andra (jagberättaren) av flåset, de nya löpskorna och skosåren att döma är en nybörjare i spåret.

Det blir mörkt innan de två hittat ut ur skogen, med den påföljden att de söker skydd för natten i en primitiv övernattningsstuga. Det är kallt, mobilen saknar täckning, de har inget att dricka, och de är trötta.

Som tidsfördriv börjar den namnlösa kvinnan berätta om sitt liv för jagberättaren Roar och berättelsen utvecklas till en historia om kärlek som runnit ut i sanden, om utanförskap och ett liv som inte riktigt fått fäste i tillvaron.

Helle Helle är en mästare på att fånga en person, ett händelseförlopp eller ett rum/en scen i en betydelsebärande detalj – det skenbart knappa och avskalade språket är noga avvägt och bjuder på många överraskningar.

Den kvinnliga blicken

Om vi håller kvar den kvinnliga blicken kan vi plocka fram svenska Therese Bohman som i sin roman Den andra kvinnan tecknar ett porträtt av en ung kvinna som jobbar i restaurangköket på Norrköpings sjukhus och som inleder ett förhållande med överläkaren.

Det låter som en Harlequinroman, men är en berättelse om klass och kön, om kvinnans rätt att vara agerande subjekt.

Vid kokande grytor och ångande diskmaskiner drömmer berättarjaget om ett annat liv. På kylskåpsdörren i sin lilla hyrda enrumslägenhet på bottenvåningen har hon en bild på en ung Harry Martinson, den svenska arbetarlitteraturens stora självlärda författare och jagets litterära idol. Kvinnan har gått i skrivarskola, hon har tagit några kurser på universitetet och hon drömmer om att bli författare.

Drömmen handlar också om att ta sig ur en kvävande kvinnogemenskap, att själv få definiera sin kvinnlighet bortom ”ett intrikat nät av regler där spelrummet var minimalt, och allt dessutom var outtalat”.

Att bli älskarinna, den andra kvinnan, är ett första steg ut ur en klaustrofobisk, monoton och förutbestämd tillvaro.

Också i norska Kristine Næss roman Bare et menneske ligger fokus på en kvinna och hennes blick: den medelålders författaren Bea Britt bor ensam i ett ärvt hus i utkanten av Oslo, och en morgon blir en 12-årig flicka i grannskapet anmäld försvunnen och polisen börjar nysta i vad som kan han hänt henne.

Bare et menneske är till en viss del en kriminalhistoria och en berättelse om ett brott, men samtidigt är romanen också en mångfacetterad berättelse om kvinnors liv och villkor under tre generationer: från farmoderns tillkortakommanden och oförmåga att ta hand om sin son till Bea Britt som drabbats av skrivkramp och känner sig allmänt förvirrad och isolerad till väninnans dotter Beate som längtar efter ett seriöst förhållande.

Bare et menneske framstår i hög grad som en berättelse om sårbarhet, utsatthet och kärlek: allt från brist på kärlek till oförlöst och obesvarad kärlek, liksom utsiktslös och missbrukad kärlek.

I den poetiskt böljande berättelsen På den andra sidan är mars (Hinumegin er mars) skriver den färöiska författaren Sólrún Michelsen om en kvinna i 60-årsåldern som tvingas inse att hennes dementa mor är på väg att lämna jordelivet samtidigt som den egna dottern är vuxen och inte längre är i behov av hennes ständiga modersomsorg – förutom en insats som barnbarnspassande mormor då:

”Inte längre karriärkvinna, mor, husmor och älskarinna som klarar av allt som förväntas av mig och resten med vänster hand.
Nu är jag hustru, mor, mormor och min mors mor. Men jag skall fortsättningsvis göra det som förväntas av mig.”

På samma sätt som norska Kristine Næss skildrar Sólrún Michelsen kvinnors möjligheter till både svängrum och egna rum under olika tider – ett liv som kan sammanfattas med de tre orden blod, svett och tårar.

Och där danska Pia Juul frågade sig vad det innebär att vara onkel ställer Sólrún Michelsen frågan: Vad är en mor? Svaren är allt från din allierade mot världen och en lugn hamn till en som skär djupa oläkliga sår i själen och en vars erkänsla man – förgäves - letar efter hela livet.

Minkar, äppelodling och fiskerinäring

Vid sidan av kvinnliga livserfarenheter kan man i flera av de nominerade verken läsa om arbetets roll såväl i enskilda människors liv, som arbetets plats och betydelse för en stad eller en ort.

Jag tänker t.ex. på Karin Erlandssons debutroman Minkriket, som är uppställd som kandidat för Åland. Minkriket handlar om tre generationer minkfarmare: Evert är en optimistisk minkfarmarpionjär i Nykarleby som drivs av idealism och framåtanda som ser minkarna snarare som kassakor än husdjur.

Sonen Lars-Mikael tar över verksamheten när fadern förolyckas och med tiden blir han en hängiven minkfarmare som inte riktigt förmår blicka längre än morrhåren, s.a.s. Dottern Tanja förväntas gå i sin fars fotspår, men hennes syn på näringen skiljer sig från de tidigare generationerna.

Minkarna ger familjen en ekonomisk trygghet, men till priset av ofrihet och frånvarande fäder/makar. Det är m.a.o. inte bara minkarna som är fångade i sina burar.

En skickligt skriven roman om egenföretagarens och småbrukarens vardag skildrad med underfundig svart humor, lyhördhet och känsla för nyanser.

Också i Peter Sandströms roman Transparante blanche intar arbetet en central plats. Berättarjaget reser tillbaka till barndomshemmet i Nykarleby där han skall agera chaufför åt sin mor som åker runt i bygden för att hela människor.

Återkomsten till barndomens landskap blir också en resa tillbaka till smärtsamma minnen av förlust och saknad – och framför allt minnen av en far ärrad av kriget och som var vida känd i bygden som den bästa hästdödaren.

En far som helst ville slippa tala om och tänka på döden och som helst av allt odlade sina äppelträd.

Läs en längre recension av Peter Sandströms roman på Svenska Yles webbplats.

Den isländska författaren Jón Kalman Stefánsson har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris tre gånger, och i år är han kandidat till priset för fjärde gången med romanen Fiskarna har inga fötter som spänner en båge mellan fjordarna och bergen på nordöstra Island och Keflavík på sydvästra Island.

Liksom många andra av de nominerade böckerna och författarna skildrar Jón Kalman Stefánsson ett land i omvandling genom att fokusera på enskilda människoöden.

Fram växer en vindlande lager-på-lager historia som skildrar en nation vars välstånd och välmåga i hög grad fångats med nät – under århundraden har fiskerinäringen varit en stor inkomstkälla för många generationer islänningar.

En gång i tiden var Keflavík en centralort för regionens fiskeindustri, men när den amerikanska militären lät uppföra en bas på orten under andra världskriget ändrade staden karaktär – Keflavík blev mer Beatles och tuggummi än kolja och torsk.

Och när fiskeriministern år 1983 beslutade att avreglera fiskekvoterna blev Keflavík utan kvot – vilket givetvis satt sin prägel på staden, som Jón Kalman Stefánsson beskriver som icke existerande, en stad med en hamn som ”en tom parentes runt ingenting”.

Se Jón Kalman Stefánsson vandra runt i Keflavík (inslaget är på isländska):

Sekelgamla traditioner i arv

Norrmannen Jon Fosses Trilogi är en samling som består av tre verk tätt bundna till varandra via huvudpersonerna Asle och Alida som i den första berättelsen likt Bibelns Josef och Maria vandrar runt och knackar dörr i Bjørgvin för att hitta husrum.

Det hastar eftersom Alida är höggravid, och det unga paret är på flykt undan missunnsamma släktingar och ett gruvligt brott begått i akt och mening att freda det unga parets frihet och gemensamma framtid.

I den andra berättelsen korsar flyktingarna sina spår: Asle och Alida bryter upp från Bjørgvin för att börja om med nya identiteter och nya namn – Asle blir Olav och Alida blir Åsta.

Men det visar sig snart att Asle/Olav inte undkommer rättvisans långa arm och han får sona sina brott med sitt liv. I trilogins sista del seglar Alida in i en ny hamn under den äldre mannen Dylgjas beskydd och därmed är framtiden för henne och barnet Sigvald tryggad – och arvet efter spelemannen Asle vandrar vidare till kommande generationer.

Arv och traditioner är också centrala element i den samiske poeten Niillas Holmbergs dikter i samlingen amas amas amasmuvvat (så den fremmede ikke blir mer fremmed).

I Holmbergs dikter finns en stark relation till naturen och traditionen samtidigt som här finns ett yttre tryck från en modern omvärld som gör sig påmint och hotar att svepa med sig i synnerhet den unga generationen samer som kan lockas att överge sin kultur, sitt språk och sitt landskap för ett tillsynes enklare urbant liv.

Den isländske poeten Þorsteinn frá Hamri innehar antagligen rekord i flest antal nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris (1972, 1979, 1984, 1992 och 2015).

Liksom Niillas Holmberg tar Þorsteinn frá Hamri fasta på arv och tradition i sina dikter där han för samman sekelgamla isländska sagor och berättartraditioner liksom historia och natur med modern tid i sitt lyrikverk Skessukatlar (Jättegrytor).

Gränsöverskridningar och ingenmansland

Den finska författaren Hannu Raittila gör moderniteten och den tilltagande globaliseringen till ett tema i romanen Terminaali (Terminal) som tilldelades Runebergspriset 2014.

Berättelsen rör sig mellan olika tidsplan där 9/11-terrorattacken år 2001 utgör ett nav.

En central scen är flygterminalen – ett ingenmansland där alla befinner sig i ett tillfälligt limbo. Så också flickkompisarna Laura och Sara som gör flygplatshängandet till en livsstil – ett livsval som får komplicerade och ödesdigra följder för den ena av dem.

Ett centralt tema i romanen är givetvis att överskrida gränser på olika sätt, och därmed också svårigheten att avgränsa och att begränsa.

Terminaali är en berättelse där Raittila skildrar större globala skeenden och historiska händelser via enskilda människors liv och upplevelser. Men här är perspektivet förskjutet så att de globala krafterna griper in i människornas liv på oförutsedda sätt, och den enskilda människan har svårt att påverka eller styra sina val.

Som socker på botten har vi den svenska poeten Bruno K. Öijer som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med samlingen Och natten viskade Annabel Lee – en titel som anspelar på Edgar Allan Poes hyllningsdikt till en ungdomskärlek som dött.

Sorg, smärta och saknad är följaktligen de mest påtagliga teman vi hittar i Öijers texter där författaren bl.a. tangerar sin fars självmord och en kär väns död. Ett annat drag som genomsyrar Öijers texter är en uppenbar samhälls- och civilisationskritik.

För många år sedan (2002) gav den svenska författaren Olle Thörnvall ut en essä om Bruno K. Öijer där han konstaterade att Öijer inte är någon tankediktare, utan att hans stora styrka är den poetiska bilden, metaforen, som alltid är konkret och nästan alltid visuell.

I Och natten viskade Annabel Lee går tanke och bild dock mången gång hand i hand.

För finlandssvenska läsare noteras också en blinkning till Edith Södergran och dikten ”Ingenting”, som Öijer de facto har skrivit en B-uppsats om i litteraturvetenskap.

Se en intervju med Bruno K. Öijer i SVT:s bokprogram ”Babel” från oktober 2014:

Fakta om litteraturpriset

Nordiska rådets litteraturpris har delats ut sedan år 1962 och tillfaller ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Det kan vara en roman, ett drama, en dikt-, en novell- eller en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav.

Avsikten med priset är att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt för den nordiska kulturgemenskapen.

På Nordiska rådets webbplats kan man ägna sig åt statistisk begrundan över priset, och då kan man bl.a. lära sig att priset hittills delats ut 54 gånger och 12 gånger har priset tillfallit en kvinnlig författare, senast år 2012 då priset tillföll den norska författaren Merethe Lindstrøm.

På tal om Norge kan vi konstatera att priset gått till Norge 10 gånger och därmed kvalar Norge in på en tredje plats efter Danmark som kommer tvåa i pristabellen med 12 vinnande författare, och klar etta är Sverige som leder pristabellen med hela 17 (1/2*) pristagare.

Island kan stoltsera med 6 premierade författare, medan Färöarna har 1 ½ författare på listan: William Heinesen fick priset år 1965, men han fick lov att dela priset med Olof Lagercrantz, därav halvan*. En gång har priset gått till det samiska språkområdet, och då ser vi att varken Grönland eller Åland (som sedan år 2010 har rätt att ställa upp en egen kandidat) har lyckats ta hem priset.

Finland har 7 pristagare – senast Kjell Westö som tilldelades priset ifjol för romanen Hägring 38.

Priset har mestadels gått till en roman – 35 stycken, följt av lyrik – 12 stycken. De prisade novellsamlingarna uppgår till 5 stycken och en enda gång har priset gått till ett filosofiskt verk, nämligen den danske författaren Villy Sørensens ”Uden mål – og med”, som fick litteraturpriset år 1972.

Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris

Sedan några år tillbaka (2012) delar Nordiska rådet också ut ett pris i kategorin barn- och ungdomslitteratur, och i år är Maria Turtschaninoffs bok Maresi en av Finlands kandidater till priset, liksom Malin Klingenbergs bok Alberta Ensten och uppfinnarkungen som är kandidat för Åland. Marjatta Levanto och Julia Vuori (ill.) representerar också Finland med fackboken Leonardo oikealta vasemmalle.

Maria Turtschaninoffs bok vann Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur ifjol och tilldelades också Svenska Yles litteraturpris.

Läs mer om Turtschaninoffs bok på Kultur & Nöjes webbplats, liksom Malin Klingenbergs bok.

Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur delas årligen ut i samband med de övriga prisen som administreras av Nordiska rådet, dvs. litteraturpriset, filmpriset, musikpriset och natur- och miljöpriset.

Samtliga kandidater finns utförligt presenterade på Nordiska rådets webbplats.

Läs också artikeln: Norden – vem bryr sig?