Främlingsfientlighet som teater

Rumänska Gianina Carbinariu kommenterar vår rädsla för det främmande via en historia om en tiger på rymmen. Resultatet är en komedi om främlingsfientlighet. Den 28e oktober arrangeras en läsning av pjäsen på Svenska Teatern i Helsingfors, men redan 2015 sattes pjäsen upp i Sverige.

Hur skriver man en pjäs om främlingsfientlighet och fördomar, utan att smaka pekpinne och upprepa självklarheter?

Rumänska Gianina Carbunariu undviker alla fallgropar när hon på ytan varken talar om flyktingar eller invandrare eller främlingar. Hon väljer istället att hitta en metafor, krydda med den egna surrealistiska traditionen, och locka publiken till skratt.

Mockumentary

Den lilla scenen har fått en litet östeuropeiskt tråkbrun byråvägg som fond, några stolar, ett bord med mikrofon. Fem personer står färdigt på scenen när publiken kommer in, som inför en presskonferens.

Så sätter spelet igång. Det ska handla om tigerhonan Mikaela som i en vacker medelstor europeisk stad har rymt från ett zoo, och nu ska tigern sista sex timmar i frihet dokumenteras.

Jag valde mokumentären som konstform för att på mitt eget sätt visa att den verkliga världen är full av surrealistiska och absurda situationer.

― (Gianina Carbunariu)

Carbunariu har skrivit ett slags mockumentary, en fiktiv dokumentär där hon låter både människor och djur berätta vad de har sett av tigern. Det är stadens företrädare, uteliggare, nyrika, torgets fåglar, turister, busschaufförer, alla får berätta om sin rädsla inför det främmande.

För det är ju det det handlar om. Hur vi ser på det vi inte känner.

Som Carbinariu skriver i programbladet.

”Jag fascinerades av händelsen med tigerhonan och vad den säger om oss och vår rädsla för det främmande".

"Jag märkte snart att den så kallade främlingen räknades som det största hotet, en påhittad fara som vi enats om att vara rädda för utan att egentligen ha belägg för det. Och hur vår rädsla används mot de mest utsatta: de fattiga, immigranter, romer, de hemlösa, de psykiskt sjuka.”

Enkelt men genialt

Carbinarius grepp är samtidigt enkelt och genialt, eftersom det gör det omöjligt att stänga ut budskapet.

Vad kan man annat än skratta åt kråkan som blir arg på tigern för att den skrämmer bort turisterna som lämnar skräp som kråkan kan äta? Eller uteliggarna som skulle förtjäna pengar på tigern genom att fota den tillsammans med turister, men som blir av med allt när tigern springer iväg. Kvar blir bara tillfället att sparka neråt, ”aldrig kan man lita på dom där”.

Så får vi se hur var och envar tar till fördomar och skyddsmekanismer när det handlar om att försvara sitt eget revir och sin egen vardag.

Surrealistisk underton

Pjäsens grundton är lekfullt absurd.

Carbinariu gräver ur sina surrealistiska rumänska traditioner, och håller greppet enkelt. Här finns ingen dramatisk kurva, ingen höjdpunkt, ingen klimax, inget oväntat. Det hela tar 90 minuter utan paus, vilket är en optimal längd för en sådan en idé-pjäs.

Sofia Jupithers regi följer texten smidigt, det gäller att hålla tonen vardaglig och naturlig. Under premiärkvällen i Stockholm lutar sig skådespelarna tidvis ändå onödigt mycket mot det komiska. Kanske fick en premiärnervositet ensemblen att ta i onödigt mycket, men nu blev det för lätt att skratta bort allting.

Samtidigt är det oerhört kul att få smaka på en modern teatertext som är skriven i en annan tradition.

Och Tigern?

Vi behöver aldrig se vad som händer med henne, men vi förstår nog att det inte går så bra. Det är visst lättare att göra sig av med problemet än att förhålla sig till problemet.