Malin Ekholm: Jag vet varför de inte berättar om näthat

Jag upplever inte att tonåringar är ovilliga att berätta, snarare ovana. Sociala medier verkar inte höra till ämnen man diskuterar hemma. Jag kan se hur det har blivit så.

Vi frågade över 350 tonåringar i högstadier runt om i Svenskfinland vad deras föräldrar vet om sociala medier.

De flesta tonåringar säger att deras föräldrar är mer eller mindre ute och cyklar när det gäller andra sociala medier än Facebook.

Om ni inte visste det så kan jag berätta att tonåringarna inte längre är på Facebook.

Det hör kanske till att tonåringar inte talar med sina föräldrar om allt. Jag undrar ändå om tonåringarnas föräldrar inser hur ute de är?

Nästan ingen låter sina föräldrar kolla telefonen. Hälften av tonåringarna upplevde att de hade blivit mobbade på sociala medier, ibland grovt.

En tredjedel av de som svarade på enkäten säger att de inte berättar någonting för sina föräldrar. Nästan ingen låter sina föräldrar kolla telefonen.

Hälften av tonåringarna upplevde att de hade blivit mobbade på sociala medier, ibland grovt. Nästan ingen hade talat om det med någon vuxen.

Varför har gapet blivit så stort? Hör det verkligen till åldern?

Små barn små bekymmer

Mina barn är så små att jag inbillar mig att jag ännu har dem under mina vingar.

Det faktum att de kommer att flyga iväg på egna äventyr innan jag har hunnit säga ”uppkopplad” får det att knyta sig i magen på mig. För de flyger utom synhåll, och jag har ingen karta och kan inte terrängen och jag kommer att vilja hålla i dem.

Min ryggmärgskänsla är att begränsa och kontrollera eftersom jag själv har så svårt att navigera.

Min ryggmärgskänsla är att begränsa och kontrollera eftersom jag själv har så svårt att navigera.

En del av förarbetet med det här projektet gick ut på att göra ingående intervjuer med tonåringar. Jag intervjuade ett tiotal och unga om spel, sociala medier och appar.

Efter varje intervju fick jag sätta mig ner och smälta intrycken. Speciellt intrycket av att jag är så ute var hårdsmält

Efter varje intervju fick jag sätta mig ner och smälta intrycken. Speciellt intrycket av att jag är så ute var hårdsmält. För det mesta när jag gör intervjuer brukar det finnas någon sorts gemensam nämnare att utgå ifrån.

En gemensam referensram. Det hade jag inte här.

Jag visste ingenting om nätspel, jag visste inte att ingen ringer till varann mera (bara en procent av tonåringarna håller kontakten genom att ringa).

Jag visste inte att man kan planera en Instagram-bild i flera dagar, inte att man har flera Instagramkonton och inte vad en mahakuva* är.

Talar med vuxna som med treåringar

Tonåringarna var underbara. Med änglars tålamod svarade de på mina dumma frågor, de var pedagogiska och gjorde sitt bästa för att inte himla allt för mycket med ögonen.

De ville verkligen berätta och hjälpa mig att förstå. Och de var helt införstådda med att jag, eftersom jag är vuxen, är helt ute.

I vissa fall var det tydligt att ingen vuxen tidigare hade frågat dem lika ingående frågor om till exempel spelvärlden. Visste ni att det är väldigt krävande att spela onlinespel och att du måste spela mycket för att kunna bli bra?

Man tränar minnet, reaktionsförmågan och problemlösningsförmågan när man spelar. Bara en sådan sak.

Jag är redan en av dem som inte diskuterar

Nu är jag inte tonårsförälder ännu, men snart är jag det. Jag undrar hur jag ska kunna motarbeta lusten att förbjuda och begränsa och istället försöka intressera mig för det som är helt obekant och främmande.

#NiVetIngenting

• Den här artikeln är en del av Svenska Yles granskning #NiVetIngenting
• Vi rapporterar 19-25.10.2015
• Vi granskar ungdomarnas värld på webben och i telefonapparna samt den kränkning och mobbning som förekommer där. Har du ett tips som rör det här får du gärna höra av dig via vår tipsblankett.
• Utsätts du för nätmobbning eller andra kränkningar? Det går att få hjälp. Läs mera här.
• Läs mer på svenska.yle.fi/nivetingenting.

Jag märker redan nu hur ointresserad jag är av spelen min åttaåring spelar. Till exempel Minecraft.

Jag har försökt lära mig med hjälp av YouTube-klipp men det går inte. Jag förstår inte logiken. Resultatet är att jag försöker få slut på samtal som handlar om Minecraft så fort som möjligt eftersom det tråkar ut mig.

Skärmtid är något som helst ska innebära att jag får en stund för mig själv.

Jag inser nu att jag har tagit de första stegen bort från mitt barns värld. Jag tillåter mig själv att anse att hens intresse för spel är ointressant och att det egentligen inte angår mig. Hade jag betett mig på samma sätt om det handlade om ett musik- eller idrottsintresse? Eller läsning som är lika oergonomiskt?

Att vara ointresserad av spel och skärmar är däremot tydligen helt ok, oavsett hur viktiga de är för barnen

Svaret är nej det hade jag inte. Jag sitter gärna och ser på jumppaträningar och jag följer med till simhallen när det är dags för simskola.

Jag frågar hur träningen var och vad de gjorde. Och jag lyssnar.

Man får låta bli att bry sig om spel och skärmar

Att vara ointresserad av spel och skärmar är däremot tydligen helt ok, oavsett hur viktiga de är för barnen. Att begränsa skärmtiden är till och med ett mått på gott föräldraskap. Det är bättre med barn som inte sitter vid skärmar hela dagen.

I vår familj har vi till och med belönat våra barn för att de avstått från skärmtid under hela sommaren.

Jag får inte bli förvånad när jag en vacker dag märker att mina barn inte släpper in mig i sin värld av skärmar, inte ens när de far illa.

*Mahakuva betyder att man ska ta en bild av sin mage. Bara tanken på att jag skulle få för mig att posta bilder av min mage känns helt absurd. Jag är så ute, jag skulle ALDRIG ta en bild på min mage och dela den på nätet, men på t ex Ask.Fm är det en helt legitim fråga och många tar utan att blinka foton på sina magar.