Utan kämparglöden skulle hon inte leva i dag
När det känns som om ingen lyssnar och ingen hjälp finns att få känns det ganska hopplöst. Den känslan levde Yvonne Granholm med i tiotals år. Till sist fick hon nog. Med sina sista krafter kämpade hon för att få rätt diagnos. Nu lever hon ett nytt liv.
Med det ljusrosa håret och de purpurfärgade glasögonbågarna ser Yvonne ut som en vanlig modern kvinna i 30-årsåldern. Hon är mager. Hon har ännu inte gått upp vikten hon tappade efter de omfattande störningarna i sköldkörteln och efter att hon insjuknade i astma. Från att ha varit normalviktig sjönk vikten drastisk med tjugo kilogram.
Men djuren håller henne flytande.
För det går fortfarande upp och ner. Vissa dagar är Yvonne Granholm väldigt trött. Talar hon länge får hon tungt att andas. Då får hon använda sin inhalator som stillar astmaattackerna.
Astman är en följd av att ha bott i ett mögeldrabbat hus i två år.
Hon visste att det var något som inte stod rätt till med huset. Det var inte bara hon som blev sämre i skick. Hunden Börje, som hade hjärtproblem från tidigare blev allt sämre, katterna fick inflammerat tandkött och kaninen fick leukemi.
- Det har jag aldrig hört talas om tidigare. Att en kanin kan få leukemi.
Men det mögeldrabbade hemmet var bara toppen på isberget för Yvonne.
Rätt diagnos kom aldrig
Redan som åttaåring kände Granholm sig inte frisk. Sköldkörteln växte tills den blev synlig på halsen. Hon var trött, hade kalla händer och fötter, fick hjärtklappningar och blev extremt hes.
Hon hade humörsvängningar och blev självdestruktiv. Läkarna trodde att problemen var psykiska. Men hon var övertygad om att så inte var fallet. Efter ett antal blodprov visade det sig att det var sköldkörteln som ställde till besvären. Då var hon 10 år gammal.
Yvonne Granholm led av både under- och överproduktion i sköldkörteln och när beslutet togs att körteln skulle opereras bort blev hon lättad.
- 1996 opererades jag. Då sade de att allt skulle bli bra nu. Men det var då som det egentliga helvetet började.
Hjärtklappningarna, humörsvängningarna och depressionen blev ett faktum. Igen fick Yvonne höra att hennes tillstånd var psykosomatiskt. Men innerst inne visste hon att det inte stämde.
- Som 17-åring blev jag klassad som psyksjuk. Först fick jag vård från ungdomspsykiatrin och senare blev jag förflyttad till vuxenpsykiatrin.
- De skrev ut flera olika mediciner mot depression och justerade dosen på Thyroxin (läkemedel som används vid behandling av sköldkörtelstörningar. Reds. anm.) Jag började inte må bättre av någon av dem. Jag förlorade bara kontakten med mig själv och mina känslor.
Började skada sig själv
Granholms tillstånd skulle ha kunnat kosta henne livet.
- Jag skar mig själv på armarna. Jag tog droger och missbrukade alkohol. Allt var så hopplöst och jag mådde så dåligt.
Så Yvonne slutade ta de antidepressiva medicinerna för ett och ett halvt år sedan.
- Min erfarenhet av så många olika mediciner gjorde att jag visste hur jag skulle trappa ner.
Hjälpte det?
- Ja, jag fick tillbaka mina känslor. Jag kunde bli glad och ledsen igen. Det var en stor lättnad.
I samma veva fick Granholm en ny kämparglädje. Hon bestämde sig för att en gång för alla ta reda på vad som var fel.
- Jag vände mig till privatvården där jag träffade en underbar läkare. När han sade att jag blivit felbehandlad i alla dessa år kändes det som en befrielse. Med hans hjälp fick jag en ny medicin mot mina besvär med sköldkörteln och här är jag nu.
När hon berättar om den nya vården lyser hennes ansikte upp.
- Om det inte skulle ha varit för den där kämparglöden skulle jag inte sitta här i dag.
Skadan är redan gjord
Granholm är utbildad djurskötare. Ett yrke hon aldrig kommer att utöva.
- Astman gör det omöjligt för mig att jobba med djur. Jag klarar av mina egna djur, men inga andra.
Fem katter och två hundar håller Granholm sällskap. Hon är särbo och kommer att gifta sig om några veckor.
- Han är också djurvän och har fyra katter. Det kommer att bli trångt sedan, säger Yvonne och skrattar.
Men glädjen blir till sorg när hon berättar om hundarna Börje och Zerrah.
- Min hund Börje var van vid långa promenader och jag tog det svåra beslutet att låta honom somna in. Zerrah fick ett nytt hem i Särkimo.
-Nu har jag två nya hundar och folk har svårt att förstå hur jag kunde göra mig av med hundarna för att sedan ta hem två nya. De förstår inte att Sis inte kräver långa promenader. Hon vill bara ha sällskap. Och Helga är allergivänlig så hon påverkar inte min astma.
Det finns ett stort hopp hos Yvonne. Hon kommer aldrig att ge upp. En dag ska hon bli lika stark som hon en gång var.
- Jag längtar efter de långa promenaderna med hundarna. Det är dit jag ska nå någon dag igen. Det är mitt mål.
' /%3E%3C/svg%3E)
