Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt
MGP

Annika Löfgren: Mina barn ska inte behöva välja ketchup

Från 2015
Uppdaterad 28.10.2015 11:18.
Annika Löfgren

Tjugo minuter efter att jag bett tioåringen gå till närbutiken för att köpa ketchup ringer telefonen. 

- Vilken ska jag ta? Det finns den här med vähemmän sokeria, luomu, Pikkumyy, sen finns det nån med makeutusaine, pepparsmak, utan konserver...

- Ta vilken du vill! säger jag uppmuntrande. Du får välja helt själv. 

Samma situation upprepar sig vid tandkrämshyllan. Telefonsamtalet.

- Mamma, det finns jättejättemånga olika tandkrämer här. Röda, blå, vita, med bubblor, barn, mumin, en med isbjörn på. Vilken ska jag ta?

När barnet efter 45 minuter fortfarande inte kommit hem inser jag plötsligt vad jag håller på med. Hon är bara tio år! Hon ska inte behöva utsättas för detta ännu. Jag kastar mig över telefonen och nästan skriker till henne.

- Ta Colgate superplus extralarge. Den GRÖNA förpackningen. Och wc-papper den med BLÅ LAMM på!

”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”, heter en bok i min hylla. Den ska ge oss föräldrar verktyg för att barn inte ska bli fångar i en könsstereotyp vardag. En viktig bok, men just i dag känns titeln bara irriterande.

Vi ska ha valmöjligheter. Vi ska få välja. Ju fler val, desto större personlig frihet. Och desto större ångest. 

Min närbutik har 59 tandkrämssorter. 26 olika ketchupflaskor.

Ångesten blir stor åtminstone för dem som den amerikanska psykologen Barry Schwartz kallar maximerare. De som alltid måste väga alla alternativ noggrant innan de fattar det perfekta beslutet. Och när de väl fattat ett beslut funderar de efteråt om det kanske ändå hade funnits ett bättre alternativ. 

Det finns nog en liten maximerare i mig. När jag köpt bostad hänger jag kvar på bostadssidorna månader efteråt och kollar om det kanske hade funnits en bättre lägenhet. På restaurangen ber jag att få behålla menyn under måltiden för att kunna kika på vad jag missade.

Frågan är om jag är född maximerare. Eller om det är samhället som skapat mig. 

Jag trivs inte med att gå i butiker så shoppar gärna mina kläder på nätet. Behändigt ju.

Loggar in på en av de större webbutikerna för att klicka åt mig en varm vinterjacka. Storlek, materialval, prisklass - klick, klick. Varsågod - här är 6000 alternativ! 6000 överväganden att göra. 5999 möjligheter att göra fel val. Om jag lägger ner två sekunder på varje jacka tar det tre timmar och tjugo minuter att titta igenom alla.

Sen ska jag jämföra, analysera, fundera och till slut genomföra köpet. Fyra timmars arbete för en jacka. Och stor risk för att det i alla fall blir fel.

Nu är kanske inte vinterjackan det största problemet men när det gäller jobb, hus eller partner är valet på riktigt viktigt. Det lär inte vara ovanligt att folk som söker partners på dejtingappen Tinder bläddrar igenom de övriga alternativen på väg till en träff.

Tänk om det nu har kommit nån bättre?

Min man som inte är en maximerare brukar småflina åt mig när jag kommer hem från joggingrundan.

- Sprang du samma runda igen? Samma spellista i öronen?

Han vet numera att det finns en väldigt bra anledning till mitt till synes trista vardagsliv. Jag beslutsdetoxar. Väljer vad jag behöver välja.

Steve Jobs gjorde det med sina alltid svarta jeans och svart pullover. Obama har antingen grå eller blå kostym för att slippa ödsla energi på klädval. 

Snart kommer mina barn att stå inför många stora val. Spanska eller franska? Lång eller kort matematik? Yrkesskola eller gymnasium?  Enligt vissa hjärnforskare  och psykologer kommer många av valen för tidigt i förhållande till barnens mognad. 

Därför bestämmer jag numera exakt vilken ketchupflaska barnet ska köpa. Det ska vara den ekologiska med mindre socker. Absolut inte den från den största tillverkaren.

Herregud vilken tur att jag har möjlighet att välja.