Liselott Lindström: Storebror ser dig – också när ekonomin växer

- Du klipper väl bort det om jag sade något som kan tolkas som kritiskt mot regeringen? Jag vill inte förlora mitt jobb, sade ett av mina intervjuobjekt i Etiopien efter intervjun.

I Etiopien kritiserar man inte regeringen, punkt slut. Landet må ha Afrikas snabbaste ekonomiska tillväxt, men storebror sticker fram sina fula ögon i stort och smått.
Kontrollen märks inte alltid utåt, men då och då gör den sig påmind.

Till exempel har antalet tidningar i landet minskat dramatiskt på bara några år och journalister, bloggare och oppositionspolitiker fängslas systematiskt.

I större fenomen syns det i att Etiopien har lyckats undvika förödande terrordåd av den typen som Kenya och Uganda har utsatts för, trots att alla tre länder strider mot al-Shabaab i Somalia i Afrikanska Unionens trupper. Etiopiens underrättelsetjänst jobbar dag och natt för att ha koll på allt.

För mig märktes det först när jag ville köpa ett prepaidkort för min mobil för att kunna ringa samtal.

- Det går inte. Man måste ha etiopiskt ID och alla telefoner registreras med bild på den som äger abonnemanget, fick jag veta.

Ett attraktivt investeringsmål för utlänningar

Men det nya ekonomiska undret Etiopien är ett attraktivt investeringsmål för utländska företag. Många jag talar med vittnar om en huvudstad som förändras så snabbt att man inte hänger med.
Det syns också utåt – på varje gata byggs det något nytt, och ofta betyder det att de som bott där ursprungligen röjts undan och flyttats ut till höghus i förorten.

Regeringen bygger ut infrastrukturen – sjukhus och skolor byggs. Universitet ploppar upp som svampar efter regnet – men utlänningar i Etiopien säger till mig att kvaliteten på undervisningen har gått kraftigt ner.

På väg från Addis Abbeba söderut har kinesiska investerare byggt en ny sexfilig motorväg som regeringen tjänar pengar på genom vägtullar. Bredvid motorvägen går den splitternya järnvägen till Djibouti, som är kustlösa Etiopiens enda väg till havet.

Där finns också kilometer efter kilometer av växthus där nederländska företag odlar blommor för den europeiska marknaden.

Kineser frågar inte efter mänskliga rättigheter

Kineserna är en omtyckt investeringspartner för regeringen, eftersom de inte ställer några krav på mänskliga rättigheter. Men alla är inte nöjda med deras närvaro. Jag hör många rykten och påståenden om kinesernas aktiviteter, som säkert inte helt saknar grund.

I huvudstaden har kinesiska investerare byggt en ny spårvagn, men en taxichaufför jag åkte med menar att det bara är kineser som kör dem.

I staden Hawassa i söder, en modern stad med snabb utveckling, är kineserna också närvarande. Den regionen hör till de värst drabbade av de försenade regnen i Etiopien. Där har ett 300 hektar stort område givits åt kinesiska investerare.

- Det där är bördig jord, där kunde man odla bönor åt folket i stället, muttrade min värd.

Men nu finns cementtillverkning och annan industri på området. Dealen lär ska vara att kineserna får importera den expertis som inte finns tillgänglig i Etiopien till sina företag.

- Men så är det inte, de importerar till och med chaufförer. Det är jobb som borde gå till etiopier, fortsatte han.

Etiopier flänger däremot omkring på de många byggarbetsplatserna i huvudstaden. Byggställningarna är skrangliga och gjorda av bambustänger. Vid en husrivning ser jag en sten falla decimeter från ett hjälmlöst huvud. I bambukonstruktionerna hänger byggarbetare utan några som helst säkerhetsanordningar.

Oundvikligen ställs man inför frågan: Är det utveckling om det byggs men ingen bryr sig om arbetsskydd?

Bryggeribranschen vill få etiopier att dricka mer öl

En bransch som har lockat många utländska investerare till Etiopien är bryggeribranschen. Det är en sektor som den tidigare så slutna ekonomin öppnat. (Telekommunikationen är och förblir dock i den etiopiska statens ägo, av förekommen anledning).

Alla etiopiska bryggerier ägs nu av antingen nederländska Heineken, brittiska Diageo eller franska Castel. De vill få etiopierna att dricka mera öl – och det har funkat. Från att ha konsumerat ett par liter om året ännu vid millennieskiftet är etiopierna nu uppe i sju liter per man och år.

De är ändå långt ifrån den mängd till exempel kenyanerna häller i sig, och därför ser utländska investerare en tillväxtmarknad i Etiopien.

På en liten bar i Addis Abbeba sitter många och pimplar öl fast klockan bara är fyra på en tisdag. För en flaska betalar man 15 birr, alltså ungefär 70 cent.

Utanför samma bar står 19-åriga Mukamir och säljer bananer. Han säger sig tjäna ungefär 15-16 birr om dagen. En banan säljer han för tre birr.

- För mig har framtidsutsikterna inte förändrats på något sätt efter att ekonomin började växa. Jag kommer aldrig att kunna bli rik på att sälja bananer, säger han och slår ut med händerna.

Det är också den stora utmaningen – att få den ekonomiska tillväxten att gynna folket och inte bara de utvalda få. Att få den att nå utbildningssektorn så att kvaliteten kunde konkurrera internationellt.

Där har också de utländska investerarna ett ansvar i att inte blunda för de människorättsbrott som begås i Etiopien bara för att tjäna pengar, utan se till att den tillväxt de för med sig hjälper människorna.