James Bond i ensam kamp mot världens ondska
007 Spectre är lika nostalgisk som up-to-date, men misslyckas i sitt försök att fördjupa karaktären Bond.
Jag är en stor vän av Bondfilmen och en trogen supporter av vår regerande Bond, Daniel Craig. Casino Royale (2006) lyckades med sällsynt behärskade medel och mycket pokerface bli den intensivaste Bondfilmen på årtionden. Den senaste filmen, Skyfall (2012), var en eggande lek med genrens spelregler.
Bondmyten plockades isär och byggdes ihop på nytt. Det stadiga persongalleriet dräptes och återuppstod. Bond själv fick en tragisk familjebakgrund och problem som aldrig förr har skådats med rollen som agenternas agent.
Så mina förväntningar var i topp inför Craigs fjärde Bondinkarnation. Och visst är SPECTRE ett helgjutet 007-spektakel. Visst är filmen njutbar och intensiv agentunderhållning.
Men den här gången får vi inte mer än så.
Ett uppdrag från graven
När M (Judy Dench) dog lämnade hon ett spår för Bond att följa. Spåret leder honom, via ett hisnande knytnävsslagsmål i en helikopter som skenar ovanför en panikslagen folkmassa i Mexico City, i armarna på en inte allt för djupt sörjande italiensk änka (Monica Bellucci) och vidare rakt in i kärnan av Spectre: en oändligt mäktig kriminell organisation, med global kontroll över människohandel och fuskmediciner.
Problemet är att Bond inte längre kan lita på sin egen organisation. MI6 står inför massiva reformer. Det förlegade 00-projektet ska läggas ner. Efter sin egenmäktiga eskapad i Mexiko är Bond avstängd från tjänsten och till råga på allt övervakad dygnet runt, med den nya ”smartblod”-tekniken.
Men Bond är inte den som bromsar inför hinder.
Nostalgi och teknologi
Liksom i Skyfall är det Sam Mendes (American Beauty) som sitter på regissörsstolen, och också Spectre balanserar mellan tradition och förnyelse.
Inledningsjakten i Mexico City, mitt under festivalen på De dödas dag, är just så spektakulär som öppningssekvenserna ska vara. Förtexterna är ödesmättade, med ett flytande kollage av lågor, dis, kvinnokroppar, bläckfiskar och falnande minnesbilder.
Bond rör sig över tre kontinenter. Det bjuds på aftondräkt och Vodka Martini i en restaurangvagn som hämtad från Orientexpressens glansdagar.
Kort sagt: nostalgin gör Bond.
Men lika elementär är uppdateringen. Och där träffar filmen rätt. Teknikmästaren Q (Ben Whishaw) är numera inte bara världens främsta bilmontör och urmakare, utan också en oslagbar hackare. Hoten finns ute på nätet. Samtidigt är de gamla goda knogarna och pistolerna i lika flitigt bruk som de alltid varit.
Den nya världsordningen
Den avgörande skillnaden mellan 1960-talets och 2010-talets Bond är att vår agent numera agerar i en värld utan fasta gränser. Organisationen SPECTRE fanns med redan i den allra första Bondfilmen, Dr. No (1962). Men idag, i konspirationsteoriernas guldålder, är det inte nog med ett nätverk av renodlat smutsiga skurkar.
Mörkret söker sig allt tätare inpå Bond, allt längre in i de bestämmande organen. Den som surfat på konspirationssajter nickar igenkännande när det i filmen blir dags för världens underrättelsetjänster att slås samman i den nya världsordningen.
Den hotbilden stämmer väl överens med det nationalistiska och förbundsskeptiska klimatet som råder i västvärlden i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet. Där blir gentlemannen Bond, i sin alltid lika välsittande dräkt, en symbol för hur fint allt en gång var.
Misslyckat nyanserande
Mendes och manusförfattarkvartetten Logan, Purvis, Wade & Butterworth gör klara försök till ett fortsatt nyanserande av Bond som karaktär. Där är ambitionerna större än resultatet.
Bond upptäcker sitt känsloliv. Till en början är han den bekante oberörda förföraren. Men så är han plötsligt djupt förälskad i doktor Madeleine Swann (Léa Seydoux).
Allt detta sker utan att åtminstone jag lyckas uppfatta var, hur eller varför den laddningen uppstår.
Besviken är jag också när det kommer till Bonds privata, djupt liggande koppling till filmens huvudskurk (Christoph Waltz, än en gång i en roll med nazistiska drag: ”ur smärtan föds det sköna”). Förgäves väntar jag på den omruskande klimaxen mellan dem.
Nu avtar spänningen redan en halv timme in i filmen, när Waltz viskande ansikte träder fram ur skuggorna.
Jag blir nästan tvungen att göra en ny bedömning av Skyfall. Var det trots allt bara överraskningen i att Bond förmänskligades som då gjorde intryck på mig?
Still going strong
Spectrelär vara den hittills dyraste Bondproduktionen. Och den kommer säkert att gå hem hos publiken.
Oberoende av den enskilda Bondfilmens kvaliteter är det något vackert i att tonåringar i mer än ett halvt sekel beundrat samma hjälte.
I Spectre antyds att sagan nu är all för Bonds del. Men det tror jag på så mycket jag vill.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
